12 Years a Slave

10

Var börjar man?

”12 Years a Slave” är främst en känslomässigt beskattande film.

Steve McQueen vill ta sig in i ditt bröst och göra allt mörkt för ett tag.

Nära nog outhärdligt, ibland.

Du som sett ”Hunger” och ”Shame” vet förstås att McQueen inte är mycket för SUNNY SUCCESS STORIES där Matt Damon skrattar brett och blottar vidrigt vita tänder, till att börja med. Och att det i hans två föregångare också tillämpas många, långa scener, stilla kamera och händelser i dem som du vill värja blicken från men inte kan.

I ”12 Years a Slave” tas det längre. Jag tänker både på Lars von Trier och Andrea Arnold till och från. Sean Bobbitt (”Hunger”! ”Shame”! ”A Place Beyond the Pines”!) styrs av McQueen in i ett foto som ömsom håller sitt huvud högt och stadigt medan det rör sig (framförallt i början), ömsom andas och rusar längs marken och ömsom helt tappar andan, blir stillastående. Tappar fattningen inför vad det är linsen fångar.

Men blicken tillåts inte vändas, du tillåts inte dra efter andan, ingen här bryr sig om din bekvämlighet.

Det ges ingen respit.

Och minut för minut växer en insikt fram i min kropp.

Något mer än den historia, den fakta vi inte lärde oss i skolan om slaveriet i Amerika som pågick i 200 år.

Vi har lärt oss fakta som: att vita människor ägde svarta människor.

Ägde.

Insikten är den som min kropp känner, mörkret i bröstet, en känsla som väger max en tusendel av det Solomon kände. Vad Patsey kände. Vad alla miljontals andra namnlösa kände.

Att tas ifrån sitt namn. Att inte äga den kropp ens sinne bor i. Att inte ha rätt till sin egen kropp, sitt eget namn, sina egna barn, sitt eget blod. Jag kan inte greppa den smärtan, jag kommer aldrig kunna göra det.

”12 Years a Slave” är inte en berättelse som ursäktar sig någonstans. Steve McQueen vill inte blidka någon. Ingen Oscars-jury ska kunna mysa ikapp över en berättelse om ”det goda i varje människa” eller ”kärlek över gränserna” eller what-have-you.

I podcasten Black Girls Talking talar de träffande om filmen: ”Det är inte en berättelse om vita hjältar, det handlar om den missbrukade makten och privilegierna som tilldelas vita människor. Och vi fick ta del av kamperna och berättelserna från människorna som satt fast i detta hemska system. Det är en sann bedrift”.

+1.

Steve McQueen, Solomon Northup, John Ridley, Chiwetel Eijofor, Lupita Nyong’o och resten av er som bidrog till skapandet av denna film: jag står i tacksamhet till er.

Petter

9

Steve McQueen är ju en favorit.

När man såg “Shame” för första gången.

Heliga makaroner.

TYP det starkaste JAG sett!

Och några av scenerna i “Hunger” är, ja, rätt hårresande. Subtilt sublima. Best combo, that is, bro and sis.

McQueen har sett sig bli en mästare på att kavla ut känslor i sjok. Minns dialogen i nämnda ”Hunger” (har berättat om den förut här, jag vill tro). Och mörka lortknullandet i ”Shame”, med slemmiga snoppar och ångest som växer genom det tysta.

I ”12 Years a Slave” finns mycket av det där.

När det visslar om hud som slits sönder av piskrap.

De stunder när Solomon blir ett ”vi” och inte bara ”jag”.

Kirurgiskt noppande, det där, av Steve.

Och även om ”Hunger”, och framför allt ”Shame” (det ÄR ju en TIA!), satte mig mer ur balans (på bra sätt!) är det här en djärv och plågsam rulle där emfas mer ligger på historien än berättandet.

Och i ”12 Years a Slave” är det vilda emotioner och affekter som samsas. Fassbenders roll. Jisses. Man vill ju banka skiten ur Epp.

Och Brad Pitt, som Bass. Finns det någon man vill krama hårdare?

Men i epicentrum: Solomon Northup (Chiwetel Ejifor). Som har förlorat livet, alltihopa, och står som symbolisk figur framför en av de största sörjor vi människor någonsin gjort oss skyldiga till.

Så skickligt, ändå, hur det målas upp.

My feeling: impressed.

Och jag tänker: det är ju SÅDANT HÄR som vi borde se. Hela tiden. För att lära oss, tänka och förstå.

Man vaknar ju till.

Här är det ju effekt.

En McQueen som säger HALLÅ HEJ HALLÅ och sparkar in truten med hälen för att sula in THE BIGGEST DARKNESS YOU COULD EVER FIND.

Ibland ska man må dåligt när man ser film.

Ibland är det allra bäst så.

Man känner ofta mer.

Och man tänker på allting längre än vanligt.

Joakim