8 Mile

8

Jag minns den här tiden väl.

2002.

”Marshall Mathers LP” på MiniDisc med mig varje dag till skolan.

Lärde mig varje ord.

Såg de gamla battleklippen från typ 1996 då en ettrig ung Eminem med baby fat kvar i ansiktet slaktade vem som än klev upp på samma scen.

Och sen plötsligt: en film! Med Eminem i huvudrollen! Som handlar I PRINCIP om honom själv, de där sista uppväxtåren i och dedikationen till rap, rap, rap.

Ett fan som jag blev ju tokig, va.

Köpte biljett på direkten, va.

Och den infriade mina drömmar – tror jag. Framförallt i de vibrerande battlescenerna.
Men den tog det också till en annan, mörkgrå, socialrealistisk, relationell, vuxnare nivå. En nivå jag kanske inte riktigt kunde ta in som 15-åring.

I dag är jag glad att konstatera att battlescenerna känns minst lika vibrerande (trots att jag har sett dem i YouTube-klipp och memorerat varje ord), och själva dramat är intakt. Det är faktiskt ganska storslaget hur subtilt, välskrivet och starkt spelat det hela är.

Lycklig över att se denna tour de force igen och känna att den är ännu mer tydlig i dag.

Petter

8

Eminem.

Good actor, yes?

Jag sitter här med hakan i marken – då – när jag ser Marshall Mathers snurra upp skillade Kim Basinger och Brittany Murphy och alla andra på den imaginära rulleläktaren.

Har typ inte sett någonting liknande.

Så impad ju.

Synopsis: rapparen Jimmy (som kallas ”B-Rabbit”) slår sig fram i Detroits slum och drömmer om att bli stadens nästa tungvrickare av vrang. Han är lovande AF, men brottas med scenskräck och torskar battle efter battle. Först när Alex (Murphy) dyker upp i hans liv förändras allt.

”8 Mile” är en typ rätt omskakande historia som vänder upp och ner på betydligt mer NU än NÄR jag såg den för första gången (you know the drill, Svensta + Nisselimpa feat. Handtvål i fejan back in 2003).

Det finns många dimensioner här.

Den inte o-friktionella (?) relationen med mamma Stephanie (Basinger) som bor i en ändå RÄTT fräsch (!) van.

Ömsinta scenerna mellan Jimmy och lillasyrran som rullar runt tillsammans i en rätt infernalisk traumatumlare (slagsmålet med vidrige alkisen Greg [Michael Shannon]!).

Och allt myspuckat häng – så klart – med kompisarna där den ultrakorkade Cheddar Bob, som skjuter (spoiler!!!) sig själv i yoghurtslungan (ping @PodofFördom), står längst fram i ledet.

Så ja.

Strålande regi av Curtis Hanson.

Great acting (and rappin’) by Great Em.

Den finns en nerv, någonting kittlande, i ”8 Mile” som trär sig igenom många lager och _berör_.

Guld, visst, det smakar.

Joakim