Demolition

5

Ja, jo.

Det är berörande i stunder.

Jakes kalla yuppieliv som skakas om av att frun dör i bilolycka.

#aj.

Det känns, i början.

Det är under första halvtimmen jag blir mest drabbad. När han bara stänger av och tuffar på.

När Vändningen™ sedan kommer, när han börjar skriva brev till godisautomatsföretaget… Ja då börjar det skava värre än samma par kalsonger dag tre på Hultsfredsfestivalen (förlåt, men LITE kul må jag ju försöka ha).

Jag vet inte, jag tycker bara det känns så klyschigt. Sentimentalt och enfaldigt skildrat, ibland.
Relationen mellan Jake och den profana 13-årige pojken är stark. Där har vi något jag hade velat veckla ut, dra över all annan skit.

Just det att han pajar saker – ÄR det verkligen så förlösande att se?

Njae.

Blir ju mest oroad för den dyra inredningen.

Tänker: det där hade kunnat gå till en hemlös, din privilegerade kostymnisse.

Gå till en psykolog, för fan.

Petter

7

Jake.

Välkommen tillbaka.

Du är ju bra igen.

*nynnar på tralliga ”Welcome Back” av Petter Arbman-favoriten (?) Mase*

”The Good Girl” var ju inte bra, nej. Urk. Så fort jag tänker på den blir mycket i mitt ansikte snett och visset.

Men ”Demolition”.

Fin som snusen, den.

Där Jake verkligen flexar UT SIG i rollen som irrationelle binäryuppien Davis som förlorar frugan Julia (Heather Lind) efter en ryslig T-bone på motorvägen.

Som i sorgprocessen (vilka är faserna nu igen, Dr Phil?) både fastnar för att förstöra saker (snacksautomater, badrum, hus et al) och drabbas av paranoia (är han FÖRFÖLJD?) SAMT kärar (tjärar?) ner sig i 1st Line-stjärnan Karen (Naomi Watts).

Firma Bryan Sipe (manus) och Jean-Marc Vallée (regi) LÖDER ihop en rätt saftig dramastek här som känns luftig, oförutsägbar och lagom käck.

Spännande, udda och ibland rentav rolig.

Det är i sådana här roller som Jake VISAR på något. Vig skådis.

Och det är i händerna på ett snille som Vallée (”Dallas Buyers Club” och ”Wild”) som förädlingen får full blom.

Det här var positivt.

Joakim