Black Panther

8

Den här gången gillar jag den mer än jag förväntade mig.

Det är nog tredje gången jag ser ”BP”.

Andra gången var jag mitt i något slags backlash mot hypen (som jag också deltog i) som skapades när första filmen hade premiär.

”Ja VISST, symboliskt är den mäktig och rentav VIKTIG.

Representation för svarta – därtill svarta afrikanska – människor i en multimiljondollarsfilm i Hollywood hör inte till vanligheterna. Klart det är stort. Men är den HANTVERKSMÄSSIGT en BRA FILM?”

Hade jag skrivit på engelska hade jag kanske skrivit, där vid andra titten: visst det är en MOVIE men är det en FILM?

Ni fattar?

Anyway.

Det är väl en relevant fråga än i dag, det där, inte minst när BP nu är nominerad i sju kategorier inklusive bästa film på Oscarsgalan.

Ska representation, ”social politik”, vägas in i bedömningen av filmkonst?

Är det cyniska Hollywood som bara har fått upp vittringen på ”svart film”?

Hade filmen ens nominerats om den inte var bland de 20 mest inkomstbringande filmerna under 2018?

Men allt det där existerar ju utanför själva filmen, utanför verket i sig.

Så låt mig fokusera på det igen: Black Panther som film håller bra vid tredje titten. Till och med bättre än vid första omgången.

Vi synkar bara 1,5 timme tillsammans, jag och Joakim, sen behöver vi lägga oss pga heltidsarbetande (#FW och #DNC) och så vidare.

Vi kommer överens om att fortsätta på varsitt håll när det passar.

Dagen efter leker jag med tanken på att skippa att se klart sista 40 minuterna.

Men jag dras mot berättelsen, märker att jag vill se tredje aktens upplösning. Trots att jag har sett den utspela sig två gånger redan.

Det säger något om styrkan i manuset Ryan Coogler och Joe Robert Cole har skrivit, och inte minst Cooglers fingertoppskänsla som regissör.

Guldstjärna för beslutet att sätta filmens hjärta, dess emotionella mittpunkt, i den trojanska häst som är Michael B Jordans nemesis.

Mot slutet, när de blickar ut över den wakandiska solnedgången, känner jag mig liksom lyckligt lurad över de blandade känslor jag känner.

Petter

5

Anders Clark har en jycke.

En Staffordshire bullterrier som heter Indy (!).

Nu är väl DET rätt oväsentligt i SAK. Men det var med Anders jag såg ”Black Panther” första gången. På bio i det ödsliga bjässeköpcentrat Entré i Malmö.

Och jag är lika uttråkad den här gången.

Känner sällan någonting alls.

Visst. Wakanda ÄR ett vackert place.

Men det är mest promenad och prat och lite fler promenader och lite prat till. Dystra miner och suck och stön och ödesmättade blickar i fjärran.

Lågmälde monarken T’Challa tar spjärn inför hotbilder som tornar upp sig. Det är infekterat AF bland adeln (?) där i Wakanda och allt KAN gå snett om makten rubbas.

Visst är det halvspännande och nog finns det nerv när det väl hettar till (läs duellerna på klippan). Synd – då – att det händer så sällan.

Bäst: Michael B. Jordan som den gediget täljde skurken och tronutmanaren Killmonger.

Sämst: CGI:n i slutstriden. Vad hände där – då? Ser typ ut som någon len sörja som skulle ha kunnat visats upp i något TECH DEMONSTRATION NEXT GEN-klipp inför släppet av PlayStation 2.

Nä.

Me no likey.

Please let me leave, Wakanda.

Joakim