Mmmmmm.
Tummen i lavan.
Minns ni den?
Blev ändå överraskad, här, av hur berörd jag blev.
FÄLLER TÅRAR FÖR TERMINATOR, uppenbarligen.
Men det har ju att göra med den här filmens inneboende lilla genialitet.
James Cameron tog åtta år på sig innan han kom på en idé värdig en uppföljare till ”The Terminator”.
Hisspitchen: Terminator är snäll.
Och sättet de realiserar den grundläggande idén, sen, är mer eller mindre fläckfritt.
Hur Terminator till en början dödar urskillingslöst, så länge de han dödar inte är John Connor. Sarah Connors inledande skepsis inför roboten som, i hennes huvud, nära nog dödade henne 13 år tidigare. Och hur John, den struliga tonåringen, sakta öppnar upp sig för Terminatorn och får honom i sin tur att ändra på sig, att förstå människors värde.
Till skillnad från den ISANDE jävla T-1000. BURR vad vidrig han är i sin 4% kroppsfett-kropp gjord av flytande metall.
Men imponerande effekter på den DJÄVULEN, det är det!
Och filmen i stort har ju FANTASTISK action. Så smart, kreativt skrivet. Otroliga stunts. Så många dödscoola scener.
NÄR ARNOLD LADDAR OM PUMPHAGLET GENOM ATT SNURRA RUNT DET SOM EN MODERN ROBOTCOWBOY!!!
Ja, det finns mycket som är storslaget här.
En veritabel klassiker av en anledning, med andra ord.
Kan vi – direkt – börja med en SPOILER?
Tack.
I ”Terminator 2: Judgment Day” återvänder ju Arnold Schwarzenegger som plåtis. Men den här gången är han inte ute efter att eliminera vare sig John Connor eller morsan Sarah. Han är god!
Det efter att några Github-flinka knegare i THE RESISTANCE (?) lyckats remixkoda om en T-800 (plåtismodellen, reds anm) och skickat tillbaka denne (Arnold) i tiden.
Men det här var typ okänt för alla tittare fram till halvvägs in i filmen när det uppdagades rent uttalat i handlingen.
Hade _ingen_ aning. Trodde att det var marknadsfört AF i trailers och så. Arnold is back. And he is NICE. Etc.
Läste det där(a) för någon dag sedan och har fortfarande tappad iddihaka. Bara där höjdes ju betyget ETT TILL snäpp.
Well, well.
Rullen – då.
Firma Reeves/Connor gjorde ju fin slarvsylta av den i tiden tillbakaskickade roboten senast och lyckades dessutom (på rekorttid!) bomba in en bulle (läs John) i ugnen.
Men nu har det gått typ tio eller femton år eller så.
Sarah (Linda Hamilton) är inspärrad på grund av allt tugg om domedag och AI och skit. Crazy mind, huh?
John (Edward Furlong) är en busig (men småskillad) odåga som bor hos sina styvpäron och ger plikter fingret.
Så blixtrar det – oh no – till i gränder igen. Skynet skickar tillbaka en ny plåtis – gelébaserade sadisten T-1000 (Robert Patrick) – för att mörda John och slippa allt käbbel som ska komma där typ år 2020. Samtidigt dimper en (något mindre deffad!) Arnold ner som – läs mer ovan – motståndsrörelsens nye försvarare som ska hålla rent framför buren.
Alla tidigare gånger jag sett ETTAN Å TVÅAN har jag alltid sett uppföljaren som det stora mästerverket medan ”Terminator” (som vi reccade för två veckor sedan) mest känts mörk, deppig och trist.
Men.
De kryper närmare varandra nu.
”T2:JD” är nog liiiiite slö, va, och ibland känns det som om den ruggiga typ noirstämning som ramade in den tempostarka ettan får stå tillbaka för halvtama gimmicks, välplanterade oneliners och publikpleasande MEGASCENER.
Men ja.
Den ÄR ju ÄNDÅ bättre. På målfoto.
Sarahs arc får sig ju onekligen ett sevärt schvung här och Arnold ÄR ju cool som få-ån med sin hoj och sitt pumphagel.
T-1000 läbbig antagonist som får det att rysa så där oskönt i ådror och leder.
Så: det är (ju) en klassiker.
Thrillerspännande och rätt starkt (scenerna med Furlong och Arnold!) och en hypervass sidoplot där saker och ting verkligen står på spel och kan vridas ur led.
Råd till hombres: watch it.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
