Godzilla: King of the Monsters

6

Mmmmm.

Me llamo Big Monsters.

Eller.

Fan.

Fuck.

Det betyder ju inte ”Jag gillar stora monster”.

Var alltid bättre på franska under skoltiden, jag.

Never mind!

Poängen är att jag gillar stora monster, då.

Särskilt när de är hyfsat välanimerade (FU, Anders Clark med skitsnacket!) och byggs upp med lagom mycket pirrig mytologi och dessutom SLÅSS MOT VARANDRA.

Det räcker långt.

Grejen med ”Godzilla: King of the Monsters” är att den hade typ de bästa trailersarna på flera, flera år. Otroligt tonsatta med nån episk orkestermusik och Millie Bobby Brown och Kyle Chandler som tittar ödesmättat mot TYP en himmel som sprängs. Skrik om ”THIS WILL END THE WORLD AS WE KNOW IT!!!” och så vidare.

Så redan från början, i långformat, har den ju mycket emot sig. Ju.

Den skulle aldrig någonsin kunna leva upp till de där trailersarna (sjukt för övrigt att man fortfarande inte kommit på någon rimlig svensk översättning för ordet ifråga? ”Lastbil”? Nej nej NEJ!).

Men ”Gojira da King” är ändå KLART SEVÄRD.

Faktiskt.

Jag bryr väl mig inte särskilt om mänskorna som rantar runt här. Det är Tywin Lannister som ”ekoterrorist” och det är tokiga sciencemorsor som typ tappar det helt och det är Kyle Chandler som repriserar rollen som Den Mest Bekymrade Farsan igen.

Men jag blir fan BERÖRD av Godzilla. Alltså av den bamsiga reptilen som simmar runt på sin solokvist i Atlanten (och typ genom jordskorpan???). Empatiserar med honom, föreställer mig att han känner sig ensam. *emojin med lätt förfärat uttryck och blå svettig panna*

Han har något moloket och vackert över sig, bambaödlan.

Så jag HÅLLER JU på honom.

Särskilt mot utomjordingen (!), vad fan hen nu hette, ”Monster Zero”, som jag själv skulle vilja kalla Hydradraken.

Och, åh, den vackra MOTHRA! HENNE håller man ju stenhårt på också. Hon gör EN INSATS.

Ja, ja.

Jag blev oväntat berörd.

Se om du är sugen på popcorn och big monsters!

Petter

6

Jag: överraskad.

För om det var NÅGOT jag trodde om DET HÄR mötet med lårfeta jättedinon Godzilla (föredrar Gojira) var det NOG att det skulle bli flopp i stället för flipp.

Men den är bra charmig, ”Godzilla: King of the Monsters”.

Actionfylld och popcornkompatibel (slukade två påsar Estrella-popz) skit som lastar in tonvis med CGI-svarvade bjässar i det cineastiska kakahålet.

Uppskakat och hårdfört Pokémon-svingande mellan megareptiler, resliga mammutar, XL-fjärilar och typ Manhattan-stora suggor som stångar sig upp genom jordskorpan.

Jo.

Det är bra skruvat här. Publikfrieri och så.

Och mitt i allt den (för all del – då) fesljumma intrigen där skilda forskarparet (?) Emma/Mark (Vera Farmiga och Kyle Chandler) sitter med bekymmersrynkor på varsin ideologisk flank för att lösa problemet med att alla jordens snoozande titaner (framför allt genomonda, trehövdade hardcoresvinet King Ghidorah) vaknar till liv på en Å samma gång.

Hörreni, lyssna nu.

Jag blev på BRA humör av denna.

Rättfram box office-plätt med extra allt. SÅ skönt att slippa bli berörd och vara tvungen till att gå på djupet i karaktärer och relationer och annat.

Popcorn, film, kör.

Värre saker har vi sett, homies.

Joakim