Jävlar!
Vilken veritabel KLASSIKER!
Jag har aldrig sett John Carpenters hyllade thrillerskräckis, så jag gick ju in här blind, va. Hade bara koll på att det handlade om någon bas på typ Nordpolen. Eventuell alien? No? Correct or false?
Det visade sig att det typ stämde. Men GREJEN här är att ”The Thing” har en sällsamt välskapt spänning. Med små medel slöjdar John Carpenter och ensemblen fram ett tillstånd av psykisk terror som blir mer och mer påtagligt. Mot slutet känns det som paranoian invaderat även min egen (alieninfekterade?) hjärna.
Scary AF.
Och good AF.
Kurt Russell får fan guldstjärna också.
Fan.
Vilken kultbeauty, va?
Kurt Russell vrålhet och fokuserad i skägg, ett krispigt Antarktis (Arktis?), charmiga ”gammeldatorer” och förföriska ljudmattor som fullkomligen osar Det Trygga Film-80-talet.
Men vi tar det från början.
För jag såg ju några scener ur ”The Thing” i en episod av det minst sagt sketsöffankompatibla Corridor Crew-segmentet ”VFX Artists React to Bad & Great CGi”.
Och ja.
Hooked AF på dirren, då.
Regissör John Carpenter, som väl får betraktas som någon typ av semi-auteur då han även skruvat till PORTIONER av musiken här och i många andra av sina rullar, kan tydligen det här med att bygga stämning.
Inte varit så här på tårna sedan suggestiva kammarspelet ”The Invitation”.
För den psykologiska nerv som snickras ihop i ”The Thing” är nästan mer imponerande än de otroliga (ja, OTROLIGA) praktiska effekter.
Det är jävligt ohyggligt, dehänne. Riktigt fucked up skit (läs utomjording som imiterar varelser) som orädde whiskeylovern MacReady (Russell) och gänget stöter på där i forskarkatakomberna.
Oljiga inälvor, mänskliga huvuden som blir till bautaspindlar, hemska (HEMSKA!!!!) alienskrik och en skitcool (!) flamethrower som får jobba övertid när kräk ska brännas och utomjordligt liv förintas.
Spännande AF, digra skådisinsatser och atmosfäriskt så det förslår.
Jovisst.
Den här satt som en smäckis.
