Halloween

7

Broooo.

Fucking CLAAAAASSIC.

Jo men det här ÄR väl något slags BLUEPRINT för skräckgenren som sådan.

En omritning, åtminstone, av det som TYP ”Nosferatu” och ”Night of the Living Dead” grundlade.

Hotet är inte längre övernaturligt, gotiskt, mytiskt. Det är en djupt störd människa som går runt i ett sömnigt villakvarter med en kökskniv.

Holy fuck vad det måste ha blåst amerikanarna ur biostolarna.

Det är så mycket, rent stilistiskt, som man förstår måste ha varit banbrytande när det begav sig.

Användandet av musiken, det kongeniala temat (komponerat av författare-regissören John Carpenter!).

”Jump scares” = uppfanns typ här?

En helt och hållet stum antagonist.

Läskigt deluxe, ju.

Och ”Halloween” är också drabbande när man tänker på den lille Michael Myers, sexåringen som oförklarligt och brutalt mördar sin storasyster, för att sedan låsas in resten av sitt liv.

Vad händer i det barnet?

Hur mycket göds inte monstret av sättet samhället bemöter pojken?

Damn.

*hits blunt*

*hostar*

Får ju en att tänka på ett å annat, va.

Men ja, klart sevärd ÄN I DAG, denna klassiker.

Bra, ”Carpan”!

Petter

8

Nej, den här hade man ju int’ sett.

Och jo, det är VÄL märkligt.

Men desto roligare att upptäcka kulten senare i livet, I must say.

Ikoniska slasherrullen ”Halloween”, som karvades fram av horrornestorn John Carpenter (”The Thing”, ”Escape from New York” und so weiter) och introducerar oss till läbbige knivmördaren Michael Myers (Nick Castle) för allra första gången, känns typ, ja, banbrytande, innovativ och stilbildande.

Måste ha varit wow-faktor i salongen när filmen rullades ut där i slutet av 70-talet.

Impas nästan mest av ljudsättningen (?) som känns före sin tid. Det här är ju, trots allt, mer eller mindre 30 år-ish innan Nolan började jabba med audiella, bröstkorgsbändande mattor för att förstärka storyn.

I ”Halloween” jobbas det frekvent med ylande stråkar, ”Rederiet-esquea” synthpads och ett högpitchat, och för oss svettigt, molande.

Det sjuka: Carpenter själv svängde ihop hela soundtracket på typ tre dagar. Vilken satans auteur, va?

Och visst är det nervkittlande skit som Jonny Boy serverar oss.

Vi ser inte så mycket av Mördar-Micke, alls. Mest bara hockeymasken bakom vilken han gömmer sig. I stället är det genom det okända, det mörka, alla skuggor, som den gengångaraktiga (!) känslan verkligen byggs upp.

Jamie Lee-Curtis, som är 20 bast här men ser ut som 45, är väl helt okej som jagade studenten Laurie. Not a masterclass, but still good, yes. I övrigt rätt svaga insatser av casten (kåtpolisen included).

Men det är banne mig skit samma.

För ”Halloween” är ruggig, spännande och så där kittlande gåshudig. Bromsar dessutom in under 95 minuter, vilket i sig (för er som följer Torsdagsrullen) höjer betyget både ett och två snäpp.

Big up, Carpenter.

Joakim