Min relation till Lukas Moodysson är … egentligen inte särskilt stark.
Har typ inte sett så många av filmerna? ”Fucking Åmål”, så klart, som vi recenserade för något år sen. Odiskutabel klassiker. Och sen är det typ bara ”Tillsammans”, som jag såg när den kom.
13 år gammal. Man var ju FOR ALL INTENTS AND PURPOSES lite av en idiot då. Jag tog nog inte in så mycket då. Inte av filmen, inte av min omvärld.
Äsch. Okej. Lite hårt mot Petter d.y., förstås.
Men det är uppfriskande att se filmen så här 25 (!) år senare. Tar in så många andra detaljer och nyanser. Kammarspelet mellan den servile Göran, våldtäktskvinnan (ish!) Lena, frigjorda och utmanande Anna, den högljudde Lasse (gestaltad av en faktiskt rätt elektrisk Ola Rapace) är omedelbart engagerande.
Och, filmens bultande hjärta: barnperspektivet. Moodysson följer med så försiktig hand alla barnen och deras upplevelser. Deras respektive utvecklingssteg är skickligt infångade; åttaåringar som testar att leka tortyr, tolvåringar som kämpar med sin uppfattning av kärlek/attraktion. Och upproret mot föräldrarna i olika grader.
Det är en skitbra film, det här.
Fotbollen i snön bör ha en självklar plats i svensk filmhistoria.
Fönster: öppnat.
In hoppar Moodysson med axlarna bakåt och bröst fram efter succen med ”Fucking Åmål”.
Men i stället för tonårsvånda och ett kyligt, glåmigt diorama in/över ett isolerat och _sökande_ landsortsmörker är det nu ett bubblande, inrökt och rödvinsberusat 70-tal med proggkrafter, sexualitet och anti-kommersialism som VÄLLER in genom teverutorna våra.
Fin fart under sulorna här när handbromsen får vila inne i det kollektiv där misshandlade Elisabeth (Lisa Lindgren) söker skydd från sin trasige, volatile make.
”Tillsammans”, som flexar (!) en helt gäääälen cast (Rapace, Nyqvist, Shanti Roney i peruk, Frode, Sarri, titanten Sten Ljunggren UND SO WEITER), är ett svettigt vykort från någonting både fritt och läskigt.
Gustaf Hammarsten, som letargiske (!) mesen Göran, gör det bäst här när han lågmält försöker att få sig själv att lira med samtidens släppta tyglar.
Dialogen är eldig, rapp och bjuder in till både VÄRME å FLABB å SORG. För i Moodyssons närgångna och ettriga porträtt – både sett till grupp och individer – målas den lugubra bilden av kamp för solidaritet upp där det som ligger närmast intill både glöms bort och försakas när det stora därute på något sätt ska vinnas.
Bitvis STRONG MATERIA AF LIFE, homies.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
