Äääääeehh!!
Childhood memory: ruined.
Nej men TYP.
Hade ju varma känslor inför den här rullen.
Glimrande minne i min habila hjärna: jag är typ tio, på Storsjöteatern i Östersund, medhavd plastpåse hemgjord poppe så klart, och det är 13:00 på en lördag. Östersunds filmfestival (tror jag det hette?). On da silver screen: ”Aladdin och rövarnas konung”.
Jag minns att intrycket i min relativt stora barnhjärna var: ”Fan, bra film om Aladdin ju! Spännande! Och inte lika läskig som Jafars återkomst som jag älskar och köpte på VHS för veckopengspengar!!”.
I dag: gääääääääsp.
Så jävla GRÅ rulle.
Till att börja med, största problemet: KACKIG animation alltså. Det KÄNNS bara så deppigt att titta på. 10 bilder per sekund och slarviga linjer. Tumme: ner.
Sen: storyn. Vad fan. Det mest klichéartade om daddy issues jag sett. Och återigen: så tråååååkig.
Enda bra, typ: röstskådespelarna. Robin Williams är ju spirituell AF som Anden, Gilbert Gottfried perfekt som Iago och typ främt av alla: John Rhys-Davies som Aladdins pappa.
Men overall: se ej.
Tämligen meningslös.
Nej, bra är det inte.
På samma sätt som urusla ”The Lion King II: Simba’s Pride” satte sig i vrångstrupen och krossade all charm som byggdes upp under föregångarna lämnar ”Aladdin and the King of Thieves” inte mycket gott efter sig.
Tänk att du har ”Aladdin”, originalet – då.
Men att animeringsbudgeten kapats med, eh, 80% och att alla skuggningar och djup saknas. Att storyn hämtats från någon förhistorisk ChatGPT-generator samt att musiken och låtarna mest är något skumt, utbankat destillat på De Stora Hitsen som – ja – ”En helt ny värld” och ”En vän som jag”.
Anden, som redan är ett extrovert praktsvin, går ännu mer på speed, Jasmines farsa är sjukt konstigt överlag och jag bryr mig NADA om det stundande bröllopet som rövarkungen försöker att fucka upp.
Nej, nej.
80 tråkiga minuter som vi inte får tillbaka.
Minns typ INGET så här bara dagar efter.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
