Alien Resurrection

5

Nej men den här är ju FLIPPAD, kusinen min.

”Resurrection” är TYP motsatsen till förra veckans fadäs: börjar ILLA men växer sedan sakta men säkert.

Eller don’t get me wrong hära: ”Resurrection” ÄR helt FÖRRYCKT usel på många sätt.

Det ska vi ha klart för oss.

Det är helt tokiga repliker, suuuupermärkliga karaktärer, ett kameraarbete som för all del är kreativt men mest förvirrande och, vad mer … well: en fortsättning på berättelsen som ingen bad om. Det är bokstavligt talat att väcka liv i de döda, återanimera något som nu helt saknar själ.

”Resslan” skiftar också i ton på ett SÄTT.

Ena sekunden: typ stillsam konstfilm med avståndsbilder på en nyvaken Ripley-klon som sakta pillar sig ut ur ett halvtransparent ”nät för bärbuske a lá mormor i Kyrktåsjö anno 1996” (huh?).

Next up: inzoomning på en stirrig och högljudd general som känns som plockad ur någon Mel Brooks-satir. ”PAJIGT”, som Peter Arnemo skulle säga.

Men se på fan, ”Resurrection” växer. Det där växelspelet mellan olika toner, den på många sätt hemska estetiska 1997-stämpeln över allt, försöken till humor … jag tilltalas ändå av det. Eller stimuleras, åtminstone.

Sigourney Weaver är dessutom – återigen! – en jävla naturkraft i sin roll. Denna gång som en sjukt uppbiffad Ripley-klon med – citat från en av de obehagliga forskarna – ”emotional autism”.

Jag vet inte, det är bara … kul?

KAN EN FILM BARA FÅ VA KUL, VA??

Ja, Petter, det kan den.

Gott så.

Petter

4

Nej, det får nog räcka nu, va?

Vi trampade på en rejäl mina senast med rätt bedrövliga ”Alien³”.

Och visst tycks typ ingenting ha blivit bättre av att doldisen (?) Jean-Pierre Jeunet satt ner sitt oförstörda arsle i (den fällbara?) regissörsstolen.

It is crappy once again.

För en franchise som gick så tydligt på pumpen efter två inledande homeruns (ping Magnus ”Mountain Man” Bergman) fanns det, i alla fall hos MEG, en förväntan om att ett tydligare omtag skulle göras.

Men allt är som vanligt.

Ripley (Weaver), eller typ en klon av henne, vaknar upp (igen!) efter typ 200 år eller något (igen!!) och måste kämpa mot xenomorphs (igen!!!) som SÅ KLART lyckas fräta upp ett hål (IGEN!!!), smita och lura in de makalöst blåägda människorna i en dödlig katt-och-råtta-lek (AGAIN!!!!).

Samma skit AF, hombres.

Visst.

Effekter är bättre denna gång (vi var OROLIGA).

Och ja. Det är lite uppiggande att _känna_ för en av alla aliens (den där hålögda bautabebben i slutet) och faktiskt uppleva en liten ryckning i tårkanalen.

Men annars: undvik.

Let’s move on in the universe of cinema.

Joakim