All of Us Strangers

8

Vad gör sorg med ett barn?

Vad gör ensamhet med ett barn?

Vad gör saknad med ett barn?

De frågorna hänger kvar i mig när ”All of Us Strangers” närmar sig sitt slut och svävar upp i oändligheten.

Det är en film som faktiskt lyckas närma sig och rentav vidröra något slags essentiell aspekt av mänsklighet. Barnet som försöker förstå sin omgivning och sitt inre. Prövar känslor och tankar mot de som står hen närmast. Sen tar det plötsligt slut.

Vad gör ett barn utan föräldrar? Var lämnar det denna lilla människa?

Ja HERRE MIN JE. Adams öde som tolvåring, och hur det lämnar honom som queer – eller gay, beroende på generationell semantik – man uppvuxen i Dublin och London, berör mig djupt.

Det är genomfört med ett gravallvar vi inte riktigt sett Andrew Haigh tillämpa förut – i ”Looking” fanns också en lättsamhet, som skänkt av soldränkta San Francisco där det utspelade sig – men det är lämpligt i den här berättelsen. Den manar dig att ta den på allvar, att ta in den och begrunda den i ditt hjärta (s/o Maria Magdalena).

Ett kort replikskifte blir talande för det här: Adam berättar för sin romans Harry om hur hans föräldrar dog i en bilkrasch när han var 12. Harry ser honom i ögonen och beklagar sig. Adam avfärdar det med ett kvasiskämt om att det var så längesen. Harry håller kvar blicken i Adams och säger: ”Det spelar ingen roll”.

Ett allvar som ger berättelsen värdighet, fyller den med syfte.

Det är en smått storartad film, det här.

Petter

8

Aj.

Vi minns Andrew Haigh (regi) – ju.

Hela resan med Dom, Patrick, Kevin å resten av San Fran-boysen i HBO-serien ”Looking” (som även fick en efterföljande film, dubbelnia av oss!).

Well.

He is back.

Med mystiska, drömska och spöklika ”All of Us Strangers”; en relationell och emotionell torktumlare där såväl closure som tillförsikt hittas i den grumliga skåran mellan dröm och verklighet.

Men: det går liksom inte att dissekera utan att spoilra (sic!). Men klart är att det finns en drabbande, närmast luguber, tonträff som lyfter med hjälp av ett bländande, varmt foto över Londons (i det här fallet) tomma, ensamma gator och skyline SAMT megasorgsna och illustra ljudmattor som andas lika mycket ”Music for Airports” som något av Trent Reznor och Atticus Ross.

Andrew Scott, i rollen som själsligt stukade manusförfattaren Adam, är kättingen (?) som vrider fram Haighs mellanmänskliga odyssé, som genom sitt intima navelskådande paradoxalt nog (eller tack vare) vidgar och töjer ut ett så pass personligt öde till att bli en allmängiltig elegi över tider som VARIT och saker som MISSATS och där även det nya kan gå FÖRLORAT.

A bunch of crappy words from Joe, huh?

Yeah.

Affirmative, yes.

Men ”All of Us Strangers” är en sådan där lågmäld dramapärla som vänder ut och in på en.

Man börjar fundera på sitt eget liv och sina egna relationer och nej nej nej.

Please gim me a pick-me-up now.

Joakim