Amy

8

Jag kände inte Amy tidigare.

Alltså, jag kände henne inte som artist. På det sätt jag upplever mig känna Frida Hyvönen, Kanye West, Annika Norlin.

Hon var mest en röst och ett tragiskt öde. Missbruk och sorg och mörker.

“Amy” nyanserar den bilden.

Med stadig hand och närmast journalistisk blick samlar Asif Kapadia ihop nyckelscener ur Amy Winehouses förbluffande väldokumenterade liv (fick alla engelsmän en varsin videokamera i högstadiet eller vad?). Och lägger ut dem i ett tydligt – inte särskilt vinklat inbillar jag mig kanske – narrativ från födsel till död.

Jag blir egentligen inte så fantastiskt berörd. Det är inga stråkar som kittlar mina tårkanaler. Det är väldigt faktamässigt presenterat: så här kände hon, så här såg hennes familj ut, så här sjöng hon, så här spelade hon gitarr, så här skrev hon sina texter, så här såg hennes vänner på henne. Jag uppskattar det.

Nu tycker jag att jag börjar lära känna henne. Och jag vill komma närmre, bortom den oidipala tragiken som utspelade sig. Jag har hennes röst i mina öron nu. Hon känns närmre.

Petter

8

Vissa är bra på att ta puls.

Som Asif Kapadia.

Jag såg “Senna”, dokün om den fartgalne F1-brassen, för typ ett år sedan. Fängslande ju. Blundande sällan. I “Amy” är scenen (!) en annan och vrålande cylindrar ser sig utbytta mot krispiga monitorer. Men det är samma trygga grepp. Arkivbilder med berättarröster från personerna runt omkring Det Stora Ödet.

Narrativet är taktkänsligt och harmoniskt. En kvart av dokumentären konsumerar jag till och med utan bild, bara genom ljud, på pendeln i min lur.

Allting skulle förmodligen fungera rätt bra även efter en fulkonvertering från .MKV till .MP3 (ping @handbrake!). Vilket material Kapadia har suttit på. DEN gallringen. Att få till DET HÄR hantverket.

“Amy” målar upp ett brett porträtt där lager på lager bygger upp starka bilder.

Hur Amy går från det stojiga flickrummet, alla bus i taxibilarna, till att knappt kunna stå upp, svårt nedtäljd av bulimi och crack. Energin i ögonen som sakta förmultnar och blir till ett virrigt och tomt ingenting.

Det varma möter hela tiden någonting kallt. Kapadia är typ vassast på det där.

Bäst illustrerat i mötet med Tony Bennett, idolen, när Amy är helt magnifik framför micken och ändå så skör, nervös och stapplande.

“Amy” är en stillsam biografi som hela tiden, från första till sista bildruta, målar drag efter drag. Men som samtidigt känns färdig, komplett och väl åtsnörad när allting är slut.

Fan, Amy.

Den här lämnar mig med en känsla av både något fint och sorgligt.

<3

Joakim