”Anastasia” bär på en viss magi.
Sättet de ryska vintermiljöerna är ritade, upplysta av varma kandelabror (kandelabröder?) och så.
STENmysigt.
Fantastisk animation i allmänhet. Även om 3D:n skaver lite ibland.
Sedan är sångerna toppen, ju. Högre kvalle än många samtida Disney-alster.
Jo.
Arbman älskar ju animationen som fan. Berättelsebärande, ju!
På SMS, ju!
Nej.
Ursäkta debilman.
Men det är lite det vi lever för, här på TR-redax.
Anyway.
”Anastasia” har också en habil story med bra röstskådespeleri (Meg Ryan och John Cusack i ledet!).
Mycket mer behövs ju inte för en stabil sjua.
Fuck off, Grumpy Joe.
Okej.
Två saker om mig och Ryssland.
Ett: jag är TYP en tjugondedel ryss. Tydligen från/på pappas sida.
Två: en av mina barndomsvänner (Michail/Mikael) är halvryss.
Och det är mest DET jag tänker på när jag ser ”Anastasia”. Inte så mycket film här.
Den handlar väl om någon tronarvinge, va? Anastasia är dotter till tsaren (or?) och hennes familj mördas av den lurkige antagonisten Rasputin. Och sedan dyker en kökspojke upp – Dimitri – som förälskar sig i ”Annie”.
Äh.
Tecknad film.
You know how I feel.
Det går inte sällan in och sedan ut ganska så snabbt.
Men det är storvulna låtarrangemang (pompöst!) och aristokratisk elegans. Och typ rätt pirriga 3D-panoreringar.
Väl kodat, Fox Animation Studios. Plus där.
Men överlag: såsigt och ointressant.
Mätt på glätt.
Skip this one.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
