Det handlar i slutändan om karaktärerna.
Om hur väl manusgubbarna Markus & McFeely samt regisserande Russo-bröderna har fångat essensen i de olika Marvel-figurerna och lyckats fläka ut dem till riktiga människor (mestadels människor) som håller för att projiceras på en enorm IMAX-skärm.
De har gett dem så mycket substans, så mycket humor, gett dem genuint unika röster genom att rollfördela med fingertopparna och sedan regissera med stadig hand.
Det är ju därför jag gråter på slutet.
Jag känner så mycket för de här karaktärerna.
Det är också därför varje actionscen får såna höga insatser.
Jag känner mig nervös för hur det ska gå.
Blir oroad när det ser ut som en karaktär kommer dö.
Och jublande glad när samma karaktär sen får filmens kanske mest triumferande ögonblick.
”Avengers: Endgame” är på många sätt det perfekta slutet på Infinity-sagan, som egentligen började redan i ”Captain America: The First Avenger” (2011). Det är hundra narrativ som knyts ihop i vackra rosetter och sentimentalitet i lagom dos.
Den har flera OTROLIGA scener.
Den är smart och rolig.
Men den är inte riktigt lika snubblande nära perfektion som dess föregångare.
Där ”Infinity War” hade ett vakuumtätt manus, simultant svinroligt och ödesmättat, är ”Endgame” lite för lång, lite för hoppig och tar en aning för stora chanser i hur långt den kan pusha comic relief (LOL Thor är tjock och spelar Fortnite!!!).
Men som sagt: Jag gråter på slutet.
För att jag sörjer, på riktigt. Fäller tårar av både sorg och lycka.
Över en film om en supersoldat, ett triljadärsgeni i robotdräkt, en skör asagud och ett grönt gammamonster i brillor. Och ja, alla andra.
Det är anmärkningsvärt.
Så.
Bjässeauberginen (!) Thanos (Josh Brolin) knäppte med fingrarna senast och typ förkolnade halva universum.
Inte ens en huligankollrig Thor (Chris Hemsworth) i rivigt PSTD-mode – som lyckades sätta nysvarvade megayxan Stormbreaker i bröstet på den stensamlande titanen – kunde stoppa Big T från att ”bring balance to the world” och pensionera sig på en idyllisk Toscana-planet.
”Avengers: Endgame” tar vid mer eller mindre precis där ”Avengers: Infinity War” (recensioner hittas här, hombres) slutade.
Jorden är i spillror. Spindelmannen, Iron Man, Dr Strange och nära nog fyra-fem miljarder till har blivit till aska. Det är tomma gator och pissväder och ett sällan skådat elände.
I det vemodet försöker de som överlevde den förödande SNAPPEN att resa sig. Men i stället för att gå vidare vägrar Great Cap (Chris Evans), Le Hulk (Mark Ruffalo), Black Widow (Scarlett Johansson) & CO att släppa tanken på att allt som är förlorat går att vinna tillbaka.
De tar hjälp av übermäktiga rymdnomaden Captain Marvel (Brie Larsen) och en duktigt omtumlad Ant-Man (Paul Rudd) för att bjuda in Thanos till returmatch.
Och om det nu inte går att få tillbaka allt det som vi förlorat.
Kan vi då vrida tillbaka klockan för att förhindra någonting som redan ägt rum?
”A:EG” bär på ett vemod. Det är ganska så modstulet och rätt mycket jämmer med en avsaknad av det höga tempo som smekte fram föregångaren. Inte för att det är dåligt – då.
Men att nå upp till _storheten_ (!) som flöt omkring som virilt bloooood i ”A:IW” visade sig – så klart – vara rätt omöjligt. Svårt att tangera råkirurgisk epicness, ju.
Still: a really good flick.
Bäst: Robert Downey Jr (Iron Man) som bjuppar på ett mästerligt register. Starkt AF.
Roligast: Chris Hemsworth som den nu – MINI-SPOILER – försupne Thor som fördriver dagarna med att hinka i sig pilsner och lira ”Fortnite” tillsammans med charmante klossen Korg.
Så visst är den bra, ”A:EG”.
Emotionell och ödesmättad och klinisk med mången trådar som väldikterat sys ihop.
Ett värdigt avsked och slutna cirklar och blickar framåt in i det nya och så vidare.