Så är vi här till slut.
Dunderkvartettens tredje film.
Alltså: bröderna Russo på regi och Markus & McFeely på manus.
Allt har lett fram till detta.
En anledning till att ”Infinity War” är så satans njutbar, och tålig för omtittningar en masse, är det liksom strömlinjeanpassade manuset. Det är som en simmares kropp: perfekt skulpterat, smidigt, starkt, renons på allt onödigt fett.
Det hade inte kunnat vara stöpt i en så imponerande form utan det förarbete som Dunderkvartetten gjorde med de två Captain America-filmerna, tillsammans med MCU-nestorn Kevin Feiges multitaskingbravader som också gav oss de starka ”Black Panther” och ”Thor: Ragnarök”.
Dunderkvartetten jobbade tydligen en hel del tillsammans med Ryan Coogler och Taika Waititi, regissörerna bakom ”BP” respektive ”TR” (Torsdagsrullen?!!?!), för att få till rätt tonträff i samspelet mellan de olika karaktärerna. Det är såna små åtgärder som särskiljer MCU från DC-filmerna, skillnaden mellan nära nog superhjälteperfektion och förvirrat comicshaveri.
Att de har lyckats sammanföra så många Marvel-hjältar (28!) på ett så lyckat sätt utan att det känns övermättat är inget annat än en stor filmhistorisk bedrift.
Jag hinner inte gå in på så många detaljer – ska på romantisk middag! – men jag älskar att:
– Thanos är den mest komplexa actionskurken på typ ett decennium. Att de lyckas få oss att KÄNNA för honom, nära nog HÅLLA PÅ honom!
– Hur Thors karaktärsark fortsätter utvecklas i intressanta riktningar från där vi såg honom i ”Ragnarök”. Hemsworths framförallt komiska samspel med Galaxens väktare är 100% njutbart.
– Hur satans snyggt alla narrativa trådar knyts ihop och typ slits itu på samma gång under den sista halvtimmen. Som ett dundermaxat, apokalyptiskt Seinfeld-avsnitt.
Well, there we gave it, folks. Bästa Marvel-filmen i modern tid. Kan ”Endgame” trumfa den? Vi får se i april.
Det var väl typ ”Avengers: Infinity War” som fick mig semi-hooked på Marvel och superhjältar och sådant där.
Satt LIMMAD inne i biosalongen (Grand [!] i Malmö) med Anders Clark och baxnade av narrativet, den korvskinnssnäva storyn och store, ohygglige CGI-titanen Thanos (Josh Brolin).
En äggplantefärgad och vibraniumtuggande bjässe med chipsräfflad punghake som vispar till ordningen i galaxen med ett kusligt operandi och en kittlande agenda.
Halva universum måste bort (dö), säger Big T, och drar på sig guldspandex och plåtvante för att samla mäktiga stenar och ta kommando över rymden.
Jag var rätt så fastkilad i fåtöljen (alla popcorn slut på typ minuten) redan efter den där första knytnäven i magen på Hulken (Mark Ruffalo).
Och visst är det svårt att hitta NEGG och BLÄ i bröderna Russos ångvält till comicrulle. Vilket hantverk – va – då. Full throttle från start till mål där det känns som att varenda bildruta har behandlats med MINUTIÖS omsorg. Nästan trettio karaktärer som samsas inom typ ett hundra femtio minuter.
Utan att det känns överlastat eller virrigt.
Typ enda minuset: störige Nidavellir-smeden Eitri (Peter Dinklage) som SABBAR ett antal minuter med sitt plågsamma överspel.
Annars: i princip klockers.
”Avengers: Infinity War” är maxad skit som innehåller det mesta av det bästa som (för MEG) karaktäriserar en goder liten … actionvåffla.
Rolig, avväpnande, läskig AF (!) och spektakulär. Ett klimax redan innan klimax.
”We’re in the endgame now.”
