Before Midnight

10

Ah, jag vet inte hur man lyckas med sånt här.

Eller, OK, receptet är väl något i stil med: fantastisk regi, starkt men samtidigt följsamt manus, begåvade och medskapande skådespelare. Antar jag.

Men det känns nästan som blasfemi att reducera det här så.

“Before Midnight” är verkligen starkare än summan av delarna.

Ibland skaver Julie Delpys karaktär lite i mig; hennes nycker känns inte helt förankrade i hennes psyke, i hennes omgivning. Ibland är det lätt att läsa det som en sexistisk skildring. Hysterikan. Som samtidigt metakommenteras, benämns av henne själv gång på gång.

Linklater/Delpy/Hawke (som skrev tillsammans, säkert under filmandets gång) slår mig om och om igen på fingrarna med någon kvick och rolig replik.

Och sen slår de undan mina ben och stampar mig i magsäcken till all luft går ur. Det är så jävla berörande ibland.

Ögon som tåras, ord som skär djupt längs typ ryggraden eller någonstans.

När eftertexterna rullar ryser jag i hela kroppen, för en kort stund.

Det är en så vidunderligt vacker och ärlig skildring av en relation som växt och knakat i 20+ år.

“Before Midnight” får mig att känna med hela kroppen. Ångest och lätt lycka och tillförsikt och sorg över farfar och allt det där.

Och något större kan väl en film knappast göra?

Petter

10

Oh, Ricky Chap.

Då var vi här igen.

Ser bara Linklater-rullar nuförtin’?

Jo. Det har blivit så.

Men: det är ju det bästa.

Jag satt på ett flyg TYP till Frankfurt när jag såg “Before Sunrise”. Drabbad? Ja. Sedan dröjde det ett år, kanske två, innan gaffeln mosades in “Before Sunset”. Feelings? Strong.

Men “Before Midnight”, den avslutande delen i 20-årstrilogin (!) om turturduvorna Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy), är den starkaste av di’ tre.

Vi återkommer alltid till det, det blir ju lätt så, men Linklater har en sällsam förmåga till att sudda ut (eller rentav eliminera) känslan av fiktion.

Egentligen sitter jag ju i en smulig sketsoffa (Glenn?) iklädd bara mjukisar framför en 47-tummare.

Men när jag ser “Before Midnight” är jag I DEN. Jag sitter med vid middagsbordet, följer med på promenaden, ler åt grånade filantropdandyn Patrick (Walter Lassally) och gömmer mig där bakom fåtöljen i hotellrummet och tjuvlyssnar.

Det är frapperande njutbart, det där.

Att känna hur distans upphör, bara eroderar.

Typ semi-VR.

Hawke?

Äh.

Vadårå?

Ja, han är bäst i världen.

Va?

Huh?

Äsch.

Vad är det med det då?

Och Delpy. FAN I HUSET. Hon är helt otrolig *JU* (ping @whatsapp). Framför allt när hon trycker in oss i skinnet där under middagen. Det är SÅ på riktigt.

Delpy + Hawke = exoterm reaktion.

Delpy + Hawke + Linklater = call it magic.

Jag tror att jag nog levde mig igenom ett helt liv under två timmar.

Joakim