Max Landis är ju lite av en doldisfavvo.
Manusförfattaren för ”Bright”, då.
Jag har framförallt låtit honom ettra sig in i mitt hjärta via sina gästspel i olika podcasts, framförallt hos Kinda Funny.
Han har en spännande hjärna som går i hög fart, sprutar ur sig idéer hela tiden. Skriver typ tio manus per år.
Mest lyckade är väl deppiga och drabbande superhjältepastischen ”Chronicle” – om tonåringar som får superkrafter och flippar på grund av det.
”American Ultra”, om “den sovande superagenten” som gömmer sig i en skör och lyckligt ovetande slackers kropp, skrev vi ju om HÄR.
Landis kreativa fingeravtryck märks tydligt i ”Bright”.
Det är återigen en film som så tydligt vilar på en IDÉ, ett tydligt koncept. Denna gång: tänk om orcher, alver och allt sånt Tolkien-bös var på riktigt, och hur skulle det då se ut i dag? Magi finns, men det förekommer sällan nu för tiden. Vi är i Los Angeles och det nämns då och då hur det var ett krig för 2000 år sedan som alla känner till, mot ”The Dark Lord”, där orcherna valde att svära trohet till denne Dark Lord. På grund av detta är orcherna en hatad ras i samtida världen (eller åtminstone Los Angeles).
Det är ju ändå kittlande, på idéstadiet. Och genomförs också på ett övertygande sätt, mestadels. Det stoppas in små informationsnuggets som tillsammans bildar en rätt tilltalande fantasivärld. Man ser en kentaurpolis skymta i en scen. Det nämns i förbifarten att orcher (så klart) dominerar i NFL, på grund av deras bastanta fysikalitet.
Men det skevar ju också, lite.
Tanken är väl att rasism mellan människor har försvunnit när det nu finns helt andra raser på jorden också.
Och då är orcherna, den mest bespottade rasen, SJÄLVKLART något slags substitut för svarta människor. Eller mer specifikt: för den stereotypa framställningen av fattiga och/eller kriminella svarta amerikaner.
Det ger en dålig eftersmak.
Som berättelse betraktad är emellertid ”Bright” KUL i det att den vågar prova nya idéer.
Piggade ändå opp, för det mesta.
Petter Arbman är ju lite av en doldisfavvo.
Medarbetare (!) på Torsdagsrullen, då.
Betyg: tia av tio, is OK, no?
När vi ser ”Bright”, Netflixs första (?) dunderblockbuster om snuten Daryl (Will Smith) som måste samarbeta med den hunsade orchkollegan (!) Nick (Joel Edgerton) för att krossa sci-fi-häxan Leilah (Noomi Rapace), kutar jag ledigt inåt bland årsringarna.
Blir ju typ tolv igen.
Fantasyhunger et al.
Tolkien och så.
För det är mycket sagor och väsen i David Ayers (regi) tempostarka actionrulle. Vättar och troll i en betongkarg nutidskontext.
Illustra detaljer långt bak (fram?) i skärpedjupet. En kentaur som tittar fram. Agila alver. Och drönarstabila pytteälvor som surrar omkring i disig Los Angeles-luft.
Första timmen: typ briljant.
Fartfylld, rolig, udda och hela tiden på tårna. Snabba oneliners, busiga slagsmål. Vill DYKA ner i karaktärerna, lära mig ÄNNU mer om (och få förståelse för) Daryl och Nick (spänningen mellan dem) och alla andra.
Resten: not so much.
Jag tappar ”Bright” – då. Förlorar mig i allt dunster och kraftfulla trollspön. Karaktärerna typ EVAPORERAR framför mig och jag känner ingenting för allting.
Det blir som det blir. Jag faller ned med blicken i iPhonen. Kollar Reddit och mailen och oj det har visst varit en brand i Nässjö enligt Aftonbladet och där kom en push om e-faktura. *en kvart går*
Nä.
Fin start, såsigt andravarv.
Hade varit mer lämpad som teveserie (åtta halvtimmesavsnitt?), ja?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
