Call Me by Your Name

9

Det är typ 1988 och Elio, amerikan med franskt/italienskt/ryskt/judiskt (?) ursprung, är 17 år.

Han bor någonstans i Italien med sina gravt intellektuella föräldrar.

En dag kommer Oliver, typ 27 bast, för att ”praoa” hos Elios pappa. De verkar syssla med typ arkeologi? Konstvetenskap? Konsthistoria?

Spelar inte så stor roll.

Elio blir sugen på Oliver ganska så omedelbart. Våndas lite på sitt eget rum, det verkar som att han inte riktigt är på det klara med sin sexualitet i allmänhet, som de flesta 17-åringar.

Men eftersom han verkar vara uppfostrad av två trygga, självsäkra, omsorgsfulla föräldrar har han en så stabil självkänsla att han aldrig gör bort sig inför honom.

I stället är han smart, kvick, känslomässigt närvarande, vågar möta Olivers blick. Vågar utmana honom, inte för sakens skull, som ett manér, utan för att han har en annan åsikt, vill hellre ha diskussion än omedelbar bekräftelse.

Oliver faller så klart snabbt, han med.

”Call Me by Your Name” är en av de vackraste, ärligaste gestaltningar av förälskelse jag har sett.

Jag uppskattar mycket hur sexualiteten skildras – som fri, som en viktig, essentiell del av mänskligheten, men som inte behöver definieras med ord. Snarare handlingar, om definitionen nu behövs.

Jag uppskattar hur melankoliskt vacker den är, men också hur lättsam och vänlig berättelsen är. Att vara 17 bast på 80-talet och ha en sexualitet som avviker från den heterosexuella normen behöver liksom inte vara en dödsdom. Elio kommer behöva göra uppoffringar, gömma delar av sig själv som den mer erfarne Oliver uppenbarligen redan gjort. Men han kommer nog leva ett lyckligt liv, i slutändan, han kommer finna kärlek från flera håll.

Hans tårar och leenden på slutet talar för det.

Jag uppskattar också Thimothée Chalamet, hur satans bra han är i den här rollen. Det är en skam att Gary Oldman i fatsuit stal Oscarn från honom.

Petter

8

Mmm.

It is a golden feeling over here.

From Italy with love.

När jag ser ”Call Me by Your Name” tänker jag ganska mycket på ”Boyhood”.

Den här långsamma, molande melankolin som virvlar runt med allt det vackra. Spännande att följa inre, pågående kompasskalibreringar, typ.

Och i Luca Guadagninos sommarfläktande kärleksdrama är varje scen en avväpning och nedmontering av ens egna, dumma typ ”Fast & Furious 8”-mur (”ja gilla’ ju action utan feelings ja”).

Den här känns.

Nyper tag och håller fast.

#TheTruth

Vi är på 80-talet, hemma hos en franskitaliensk familj någonstans i skinkskarven mellan Italien och Schweiz.

Vi möter sjuttonårige Elio (Timothée Chalamet) som fattar intresse för den inneboende studenten Oliver (Armie Hammer).

Elio är ung, sökande och grubblande (grubblig?).

Oliver är stilig, säker och äldre.

Och de dras mot varandra.

Det är omvälvande i det tysta. Men under den lugna semesterytan (skitbra kokta ägg varje dag pga NO STRESS et al) vrålar det av åtrå, förvirring och jäsande mod.

Så ömsint, parant (!) och naken skildring, ju, av det här med kärlek, magnetism och identitet. Polerna i oss OCH SÅ.

Elektrisk skådespel – så klart – av Chalamet/Hammer plus Michael Stuhlbarg som litterate mysfarsan ”Mr Pearlman”.

Och ”CMbYN” är ju så satans STUNNING, också.

Vykortsvatten och prunkande blandskogar (?) och aprikosträd och stenhus å cykelvägar som löper som blyertsstreck genom de pittoreska snirkellandskapen i norra Italien. r/EarthPorn, no?

Äh.

”Call Me by Your Name”.

Guldrulle, va?

Joakim