Stress stress stress.
Stirriga ögon.
Paranoia.
En känsla av kärlek till ens barn som sliter kroppen itu.
Som gör en desperat.
Som får en att överträda en, två, tre, nio olika gränser, bryta mot lagen, glömma alla sina egna kroppsliga och psykiska behov.
Ja, Amanda Kernells vårdnadstvistdrama är olidligt drabbande. I 94 minuter får ens puls aldrig riktigt sakta ned.
Ane Dahl Torp är den stora stjärnan här. Ständigt på knivseggen i sitt skådespeleri. Det känns djupt inne i mig när hon fejkar glädje med sin unga son. När hon blir konfronterad för att fejka av sin tonårsdotter. Den genuina, fria, sprudlande glädjen då de sjunger karaoke ihop.
Men den tar slut lite för snabbt, lite för plötsligt. Det riktigt intressanta hade varit att ta det vidare därifrån, i stället för det kvasipoetiska slutet vi får se. Det blir lite som en novell i stället för en roman.
Drabbande, vackert, hemskt. Men den lämnade mig inte helt tillfredsställd i slutet.
Tuff vecka?
Se inte ”Charter”.
Auteuren Amanda Kernells kärva historia, efter megahyllade (?) ”Sameblod” (inte sett, should?), kastar ner oss i en minst sagt infekterad vårdnadstvist där separerade psykopappa (or?) Mattias (Sverrir Gudnasson) och flippade morsan Alice (Ane Dahl Torp) jabbar i kommunkorridorerna om att få vara med sina två kids på heltid.
Men när Alice anar torsk tar hon det drastiska beslutet att fly landet (!) tillsammans med barnen för en bättre veckas svennecharter på Teneriffa.
Det för att krama ur det allra sista.
”Charter” är mörk, naken och stundtals rätt jävla jobbig att se på.
Några scener (när sonen Vincent stryker mamma Alices hand!) gör – på riktigt – ont. Ju.
Men där regissörer som till exempel nyligen TR-recenserade Christopher Nolan lider av i överdrift tilltagen exposition har Kernell problem med raka motsatsen.
Mycket förklaras inte alls.
Vad har egentligen Alice gjort som gör att hon slår ur underläge AF?
Varför går Mattias från att vara typ megacynisk hustrumisshandlare till förhållandevis mysigt ex på fem minuter?
Vad få-ån är grejen med Mattes märkliga mamma?
Jo.
Det finns onekligen hål här.
Likväl: stark skit från en av Svedeses mest lovande regissörer.
Värd en gluttis när psyket ditt är stabilt.