Det har ändå sin charm, när protagonisten talar direkt till Dig, åskådaren.
Det skapas direkt en angelägenhet i narrativet, förutsatt att det är tillräckligt välskrivet och skådespelaren är engagerande nog.
Och visst har Millie Bobby Brown en sympatisk, pigg och humoristisk framtoning. Hon är bra. Kommer hålla koll på hennes karriär.
Sen är det ett helt OKEJ manus. Den lightfeministiska nytolkningen av familjen Holmes piggar upp och jag skrattar ändå rakt ut (om än lågt, ni vet ett ”Heh!”) åt flera repliker och lyteskomiska fniss.
Henry Cavill som storebror Sherlock har verkligen sin speciella charm också. Varje scen han är med i vaggar typ ned oss i sömnig sketsöffetillvaro.
Men! Filmen är absolut för lång och förvaltar inte riktigt sin potential.
Jag tror det kan bli en bra uppföljare av detta.
För ovanlighetens skull hade jag NADA koll på vår film, ”Enola Holmes”, när bro Pete föreslog den under en bättre stunds preppchatt.
Jag anade ju skräckis. Great demon of Enola. Någon ockult och Annabelle-esque straight-to-DVD-dynga med gryniga recordings och latinska fraser och jump scares och grejer.
Men: det är ju _den_ Enola, Sherlocks lillasyrra som är queen of the quests! Ett fourth wall-brytande kostymdrama där syster Holmes (Millie Bobby Brown) måste jaga rätt på morsan (Helena Bonham Carter) som flytt familjen (why?) och lämnat en bunt gåtor (why??) efter sig.
Äh.
Raljerar litet här.
”Enola Holmes” är ändå helt OK i min bok. Så där puttrig och ljummen. Typ perfekt efter en slitsam arbetsdag med trött hjärna. Skönt att somna halvvägs in ju!
Millie Bobby Brown och Henry Cavill: grymma.
Men visst är det mest långrandigt och tråkigt. Saknar spänning, klurigheter och snillrika upptåg.
Inget att skriva hem till mami (Pia och Elisabeth, reds anm) om, va?