Falling

8

Oh shit.

Medelåldersplus gay couple living the good life but visited by bigoted grandpa poisoning the social environment?

Bördig jord för drabbande drama, ja?

Ja.

”Falling” är en så kallad FIN BIT om uppväxt, åldrande och den famösa Toxiska Maskuliniteten.

Viggo Mortensen som både skriver, regisserar och spelar huvudroll gör ju det här lekande lätt. Inte minst för att vara hans debut i de två första fälten. Varför har vi inte fått mer, ”Morten”? Du är ju kung på detta!

För ”Falling” är verkligen berörande i sin skildring av SKITGUBBEN (ja!) Willis och hur hans skeva manlighetsideal ställt till det för honom. Han har sväljt alla känslor till de har blivit något mörkt i magen som börjat läcka ut och förgifta blodomloppet. Han kväver sig själv och i förlängningen de i hans närhet. Inte minst barnen han hållit på en armlängds avstånd hela livet.

Familjemiddagarna i nutid, med barnen vuxna och måna om att få det trevligt åtminstone denna gång, är minst sagt spända. Men fan: uppiggande AF med frispråkiga generation Z-kids? Finns det trots allt hopp för vår mellanmänskliga framtid? Det vill jag tro.

Great flick.

Petter

9

Aragorn kommer, Aragorn kommer, spring och göm dig, Aragorn kommer hitta dig!

Well.

Ni minns säkert den där mysgyymnasiala SKITDÄNGAN som reste mungipor på Körfältet anno 2002.

Så: Aragorn (Viggo Mortensen, alltså) är tillbaka. Nu som manusförfattare och regissör i egensnickrade dunderdramat ”Falling” om en dysfunktionell familj som i jakten på läkning och försoning irrar omkring, och faller tillbaka in i, gamla, såriga årsringar.

I centrum hittar vi den överlag vämjelige, koleriske (och högst demente) pappan Willis (Lance Henriksen) som reser till Los Angeles på livets upplopp för att hänga (nåja) med sonen John (Mortensen).

Men det är långtifrån frid och fröjd.

Vi konfronteras i stället med en minst sagt ärrig relation, far och son emellan, full av svek och emotionell bortstötning (?) som får ytterligare en dimension när minnen, fantasi och verklighetsförankring samsas i ett och samma knashuvud.

John sväljer tungt och biter ihop mest hela tiden; försöker tappert agera diplomat i den verbala dimman och brösta den konsekvensneutrale och frispråkige farsans rätt så genomvidriga påhopp och senila rallarsvingar.

I en och en halv timme ser vi John absorbera allt med nersänkt huvud.

Och så kommer det.

Ett ”Boulevard-esque” klimax som nog är TYP den bästa och mest penetrerande (watch out, chest!) katharsis jag sett (no lousy [!] kidding from Joe, bro and sis) gestaltad i filmväg de senaste, ja, två-tre åren.

Shit.

Får tuppaskinn aka frysloppor (gåshud, reds anm) nu när jag tänker på, och i mitt huvud gör ett försök att uppleva, sammandrabbningen igen. Great Viggo. Vilken jävla skådis, va? Snacka om luft som går ur den.

Och ”Falling är ett fantastiskt hantverk – ju – även sett till tempo, temperatur och det visuella. Där vi elegant vaggas mellan talande flashbacks (Sverrir sketbra som Willis d.y, no?) och den kontemporära struggle som Willis och John utkämpar.

Fan. Höjer till en nia här.

Skitbra rulle.

ARAGORN!!!

Joakim