The Impossible

6

Jag blev lite knockad av den här. I början. Det blir lätt så när det enda man vet om en film är hur affischen ser ut (gulguldig, lite 80-tal, Ewan McGregors pinade men alltjämt SKITFRÄSCHA ansikte) och ett namn som är med i filmen (Ewan McGregor).

Men så kommer tsunamin från ingenstans, när Naomi Watts och hennes man (McGregor) hänger vid poolen på Khao Lak-hotellet och snackar pragmatiskt om framtiden. Och det är så förkrossande paniskt, obehagligt, chockerande, omedelbart katastrofalt. Var är barnen var är barnen var är barnen????? Skildringen av naturkatastrofen är oerhört stark. Hade jag själv upplevt något liknande hade det nog varit svårt att se det här.

Medan paradiset trasas sönder är det svårt att blinka, nästan. Det är ett så skickligt filmhantverk att jag är investerad i varenda liten sekund, utan att karaktärerna knappt etablerats mer än i några rader dialog. Jag känner dem inte. Men genom fotot, ljudet, effekterna, genom dramaturgin i de här scenerna när själva katastrofen händer, är jag helt inne i det med dem. Vill inget annat än att de ska klara sig – MEN TA TAG I ETT TRÄD ELLER NÅGOT SNÄLLA NÅN!!!!

Och det fortsätter vara välgjort, på så sätt. Obehagligt realistiska, köttiga sår. Och så. Men det imponerande hantverket maskerar vad som till stor del är ett halvhjärtat genomarbetat och onödigt klichéfyllt manus.

Filmen slirar ner i sentimentalitetsdikena mer än nödvändigt. Pianoslingorna. Övertydliga scener om att HÅLLA IHOP. En oerhört irriterande brådmogen pojke som för ihop en svensk son och pappa som tappat bort varandra. Det räcker ju med det som ÄR! Det som ni redan skildrar så bra! Det är ett bortslösat potential.

Sen ska något också sägas om de människor som inte får sin katastrof skildrade – thailändarna själva. Självklart handlar den stora tsunamiskildringen om vita människor från västvärlden. På besök i öst. Inte om de som faktiskt bor där, som fick hem och tillvaro söndertrasat på alla möjliga plan.

Det är långt ifrån förvånande eftersom det är vita människor från västvärlden som är den köpstarka massan och yada yada yada. Men det är så fantastiskt satans jävla tröttsamt och repetitivt. Och i filmens själva berättelse är det närmast äcklande, att de rika vita människorna klarar sig (i princip) oskadda med sin dyra försäkring som skickar dem på privatjet till rika Singapore. Medan alla andra (framförallt thailändarna själva) är kvar i misären. Knappt skildrade i ett klipp.

Inte heller det förvånande, det hände säkert i massor i den verkliga berättelsen. Men det blir som en deprimerande metaberättelse om vilka människor vars berättelser värderas högst, vilka som får leva vidare.

Petter

5

Fan vad man FÖRSÖKER att värja sig mot det sentimentala ibland. Trippar runt. Fintar sig ur.

Jaha. Du ska minsann gråta badkar till en CRY ME TO DEATH-rulle som kör in kalla nålar i förmaken.

Nänä.

Jag vevar i gång ”Djungel-George” i stället.

Bättre det.

Enklast så.

WATCH OUT FOR THE TREE!!!

”The Impossible” är allt som man sällan klarar av. En värld, ett sammanhang, som välts upp och ner och krossas. Inom sekunder. Mollpiano och skrik och blod och snyft och en familj som naturen sätter kniven i för att sedan vrida om.

”Nothing is more powerful than the human”.

Och ja.

Jojo.

Det ÄR väl så.

Spanjoren Bayona med landsman Sanchéz (manus) gör det till mer än ett statement. För i ”The Impossible” ska sensmoralen och essensen av Den Stora Människan verkligen bankas in. Ergo: slå oss sönder men vi är starkare ändå.

Watts och McGregor är skådisgötta. Det ska man ge dem. Och här är de välslipade, levande och så där naket, ja, levererande.

Det är en stark story. Ampert berättad. Men en del försvinner i de stora gesterna och alla kladdiga klichéer. Det tar bort litet av udden, blir nästan pjollrigt.

Som att det är tvunget att vara så himla T-Y-D-L-I-G-T. Som att vi inte kan läsa mellan raderna, inte förstå utan att verkligen se in.

Det är svårt, det där, med att hålla balansen.

Och det blir lätt ojämnt.

För i de mest taktfulla stunder är ”The Impossible” både genomträngande, vacker och förtjusande obehaglig. Samtidigt som det slår över och blir högtravande, dundersublimt och eländigt storvulet.

På vippen och snudden till ett dravel där hjärtat slår lite för hårt och lite för högt.

Joakim