Det här med förväntningar, ändå. Här gick man runt på en videobutik i Östersund och fick upp ögonen för ett RÄTT jävla gultonat DVD-omslag. Och på det – Bradley Cooper! Vi har någon sorts svaghet för honom här på Torsdagsrullen. Leendet. Den lite oväntade komiska talangen. Den absurda FRÄSCHMA han besitter i T EX ”Limitless”. But I digress. På det här gultonade omslaget står han, med gultonade brillor på ögonen, pickadoll i hand och omlottblonderad rastabunke på skalpen. Serious in the face. Must-see, dära.
Vi väntar ju oss en fnissig skitrulle. Märkligt pangpang. Bradley Cooper is NOT electric. Bradley Cooper wants to FORGET this role, BURY it in a deep fucking GRAVE and maybe even jump in the grave HIMSELF. Fuck.
Ni förstår – det luktar KALKON!
Sen, efter TYP två minuter: bästa relationsskildringen på länge??? Det är alltså Dax Shepard (KLASSISK ”Vem fan är det?” på pappret, sen ser man honom och ”Ahaaa!”) som har skrivit och regisserat sig själv i en relation med Kristen Bell. Och den är realistisk. Bra dialog som pendlar mellan vardagligt och oväntat, småputtrande tråkprat och dallrande skrik. Som det är när man lever ihop.
Kristen Bell spelar som alltid på en hög nivå. Fan vad jag gillar henne. Lätt beroende av ”Veronica Mars” i gymnasiet, over here. Och hennes karaktär är verkligen bra, penslad i flera nyanser (även om den så klart lyfts av Bells skådespeleri). Hon är en (TYP) sociolog som får ett jobberbjudande som (TYP) superakademiker i Los Angeles. Varpå ex-kriminelle Dax Shepard vill hänga med sin tjej trots att hans vittnesskyddsavtal förutsätter att han stannar i den lilla dammiga håla som han tilldelats.
Det innebär så klart problem. Hans FBI-kontakt i dammhålan blir tokig och ska följa efter och är en vidrig buskiskaraktär som bör deusexmachineras rakt ut och slängas åt fanders. Och Bradley Cooper, tidigare krimkompanjon med Shepard, får reda på att hans gamle svikarvän är på väg till stan igen.
Sen blir det typ så här: en massa underhållande actionscener, bra och rolig dialog (Annabeth från “The West Wing” hasplar ur sig ”Look at Captain Longdick over here, you think he can fuck?”)) och konstant överraskande och väl skildrade förvecklingar i relationerna mellan filmens karaktärer.
Jag gillade den här som fan.
I fucking LÖVE the US.
Man tänker ju det, där i början av “Hit & Run”, när en kamera landar mjukt över det prosaiskt bondska Amerikatt.
En fallfärdig, arkaisk ruckelvilla mitt i Nevadaöknen.
Uteplats och vinkaraff.
Move there someday, I will, young padawans.
“Hit & Run” är en enkel och rättfram historia. Charles (Dax Shepard) är en overchicked dude med vittnesskydd som försöker att tassa under radarn och leva i dygd.
Flickvännen Annie (Kirsten Bell) knegar på college, gör sitt bästa för att komma tillrätta med småstadslivet, men får SUDDENLY en öppning för jobbintervju i Los Angeles.
Vad göra?
Riskera vittnesskyddet och köra dit?
Fuck yeah!
Roadtrip!!!
Shepard, som tripplar med manus, regi och huvudroll, förvaltar sitt pund väl i en småputtrig och ja, trivselrik, rulle. Smålustigt och dråpligt och så.
Det finns ett rikt lyster i dialogerna mellan äkta paret Bell och Shepard (engaged in 2010!!!!).
Relationsgnabbet. Det smarta, skärpta replikskiftet. “You couldn’t cure a UTI if you owned a cranberry farm”. Så där lagom bon mot.
Bell är kalas i rollen som strebern Annie. Så naturlig, följsam och sann (om än karikerad). Limmar bra mot verkligheten.
Och när Bradley Cooper knuffas in i handlingen som pajige Dmitri, som tar upp jakten på ex-kumpanen Charles, är det KLART att man drar på smilbanden.
Men det finns någonting som skaver litet.
Vad vet jag inte.
Kanske att det blir till en longör.
För även om det finns rikligt med fniss, fart och flabb är “Hit & Run”, vad det lider, en aning oengagerande och platt. De fina, fina partierna när Bell och Shepard brummar hillbillykärran fram till trots.
Synd, ändå, att Shepard inte upplåter större spelrum åt det tyngre allvaret. För “Hit & Run” blänker verkligen till när den vågar vara mörk. När svärta och humor frontalkrockar så där organiskt och härligt.