Ed Harris why do we love you so muuuuuuch?!
Hehe. Jo, nu är tunnhåriga gubben med granitfejset tillbaka. Tredje gången gillt här!
Och återigen: imponerande och överraskande i sitt skådespeleri – ja, i sitt konstnärskap.
Jag måste sluta döma gubbar som ser ut som gubbar efter deras utseende – gubbar i film KAN faktiskt annat än att muttra fåordigt om Viktiga Saker!
”Pollock” verkar ha varit lite av ett hjärteprojekt för Harris. Som ett SUPERFAN av abstrakt expressionism-pionjären Jackson Pollock ville han skildra både hans konst och livet runtom den. Och regisserar alltså sig själv här i huvudrollen.
Det är alltid rörande i sig att se en kulturarbetare så uppenbart dedikerad till sitt projekt. Man ser Ed Harris passion här, hans hängivelse till gestaltningen, den värmen går igenom silverskärmen så att säga.
Framförallt i skådespeleriet briljerar han. Hans Pollock är oftast en ganska tyst, avståndstagande figur. Det finns ett ytterst kontrollerat lugn där, som klär en svällande ångest.
Man ser riktigt hur Pollock, ursäkta, Harris, spänner kroppen så att mörkret inte sipprar ut, hur ögonen flackar smått när han tappar fattningen om sig själv för en stund.
I andra stunder är han explosiv. Jag tänker framförallt på målningsscenerna. De är fantastiska. Harris skildrar – nej, tycks KANALISERA – Pollocks ”action painting” med en sån inlevelse att man inte kan tro något annat än att han är en erfaren målare själv. Det är en stark skildring av konstnärskapet i sig.
Andra explosiva stunder har att göra med alkohol.
Mörkret ligger inte längre under någon kontroll, det sprängs ut från honom gång efter gång. Det finns en scen när han och frun/kollegan Lee Krasner (en som vanligt toppspelande Marcia Gay Harden) munhuggs på ett så svidande sätt att man bara vill stänga av, andas lite. Det är ett chockerande intensivt iscensättande av hur fult och förgörande missbruk kan vara.
”Pollock” är något speciellt. En biopic innan biopics knappt kallades biopics, som i princip helt saknar klyschor. Den är nog lite för lång. Och dramaturgin är inte riktigt den man förväntar sig, den hoppar och hackar till på sätt som får en att behöva vrida lite på perspektiven. Vad man gör av det är en smaksak.
Men jag gillar.
Startin’ to love you, Eddy.
Här har man haft pisskissvecka. Blä och fy. Infernaliska dagar. Och sedan SKA man skriva recension av ”Pollock” på det. Warning warning! No hjärnceller left in this troubled mind.
Men okej.
Be with me on this one.
I ”Pollock” klampar vi in det dundrande knaspsyke som TYP kom att rock’n’rolla upp konstnärsfacket ett snäpp där under TYP 50-talet.
Jackson Pollock!
Suputen!
Häradsbetäckaren!
Han som fyllepissade i Peggy Guggenheims öppna spis!
Semi-auteuren (!) Ed Harris gör ett fint snideri när han porträtterar den kaotiske impressionisten. Både regi och huvudroll.
Det är så jävla lätt att avfärda Harris som en begränsad, platt och understundom (ogillar ordet, men är slut i hövvet här, okej?) usel skådis som mest gör pangpang och flåsiga testosteronrullar där F16-plan snittar upp metropoler och alla står på barrickaderna och vrålar THIS IS THE END!
Men fan.
Harris har mer.
Me likey this movie.
Och det är inte bara för Harris kongeniala performance är sådär avväpnande vasst och spänstigt. Det är hela historien.
Om ett neurotisk fyllo som går apeshit (stavas så?) över det mesta. Som tar en cigg, slänger den efter några ångestridna lungbloss och sedan piskar da shit ur canvasen och gör kaos med duken.
Det är en naken biopic där det mörka och eländiga verkligen lyfter fram karaktärerna och förhållandena dem emellan. Om ett missbruk som trasar sönder, om en kärleksrelation med lös fjädring som gestaltas brinnande och true to nature.
Okej. Jag spårar här. Känner det. Fuck.
Vi gör så här. Jag låtsas vara tio år gammal. Skriver resten av recensionen utifrån det. Så blir det enklare och rakare och utan krusiduller och stilistiska piruetter och skit. Nada pekoral.
Okej?
Vi kör. *andas in*
”Pollock” är en bra film med bra skådisar som gör en bra historia om en målare som är dum ibland och dricker dåliga saker och kramas med andra tjejer även om han är med någon annan egentligen. Men den är ganska lång. Det är dåligare. Jag blev trött på slutet och ville göra annat. Jag var inte lika glad som när den började och när den var i mitten. Ville ha kortare film.
Så?
Duger så?
En vecka som denna?