Förväntningarna här!
Paul Feig (”Bridesmaids”!) gör film av ett manus skrivet av Katie Dippold (”Parks & Recreation”!). Med Melissa ”Motherfucking Funny” McCarthy och Sandra ”Har ni SETT mig i ’Gravity’??” Bullock i huvudrollerna.
Det är inte nådigt för gänget. Mycket att leva upp till.
Det här är ”The Heat”: medelålders, stel FBI-agent som ger upp allt för jobbet (Bullock SÅ KLART) tvingas jobba tillsammans med frisläppt, smutsig, trasklädd och FUCK IT-inställd Chicago-polis som ger allt för jobbet (McCarthy SÅ KLART). De ska reda ut någon sorts droghärva. Och de är olika. Och de krockar med varandra, hårt och länge, innan de kan börja samarbeta på riktigt. Men DÅ: då blir de som SYSTRAR.
Förutsägbart, så klart.
Men som med cirka alla komedier av den förväntade typen är det inte målet som är poängen, utan själva resan. Hur mycket kul has under tiden, hur mycket skrattar vi?
Rätt mycket, faktiskt. Det finns en rolig och överraskande ton i manuset, både i dialog och i plötsliga händelser (en dude går in i en bil och SPRÄNGS, en annan tappas på en bil och TYP DÖR!).
Och Melissa McCarthy. Helvete vad jävla rolig hon är! Jag svär lite för att komma in i samma stämning. Hon stoppar in ett ”fuck” eller variant på det åtminstone två gånger per mening. Visst, hon är typecastad. ”Tjocka kvinnan som inte bryr sig om utseende och som därför är fri att vara superful i mun och beteende”. Tröttsamt!
Men hon gör det samtidigt så, så bra. Det finns en otrolig komisk timing i hela henne, hennes blick, kroppsspråk , tonfall och rytm i tungan. Ni minns vad jag sa om Will Ferrell förra veckan? Samma här. En uppsyn och jag kan börja flabba.
Och citaten hon levererar. Framförallt när hon synar Bullock och försöker skaka om henne i stelheten. ”I have a fear that I’m gonna put you in a bikini and you’re still gonna look like a fucking bank teller”. Senare: hon kramar om Bullock och snyftar fram ”Such a shitty, shitty, shitty life” (angående Bullocks ensamma liv då).
Det finns en finstämd dynamik mellan de tu. De är själva kärnan, hela behållningen med filmen.
Så filmen i sig är egentligen inte mer än habil (men också långt ifrån dålig), det är helt de två huvudrollernas förtjänst.
JA! Sjua på DIG, Melissa! Sjua på DIG, Sandra!
Premissen neurotisk kalenderbitare möter bufflig/yvig crazytok har väl malts sönder och samman i TYP alla populärkulturella sammanhang.
Även i actionkomedin “The Heat” sätts polerna mot varandra.
Diametralt ska det vara.
Skötsamma FBI-agenten Ahsburn (Sandra Bullock) är den där typen som följer protokoll nitiskt och inte lämnar någonting åt slumpen. Comme-il-faut till punkt och pricka.
Sjaskiga gatusnuten Mullins (Melissa McCarthy), å andra sidan, är sparven i tranedansen som tar det mesta på uppstuds. Viftar och har sig. Ful i mun.
Dynamiken mellan (wish me luck on this!) Syster Duktig och Flickan Ruda är essensen i regissör Feigs (tillbaka från “Bridesmaids”!) smådråpliga copcom.
Och visst blir det inte sällan härligt när styva Bullock brakar samman med sjövilda McCarthy.
Hon är fabulös, Melissa, i sin taggiga rollgestaltning. Med lodisvantar på sitter hon i white trash-söffan, muttrar invektiv och tuggar paprika.
Och bränner av citat efter citat. Från “nine out of ten guys I fuck are black” till dräpande små saker som “tattle tits” (kredd till Katie Dippold!)
Visst är det roligt att följa med på knasbollarnas förbrödrande (försystrande?) eskapader i ett dassigt Boston.
Men det är några rejäla promenader mellan alla skratten.
Ibland blir det lamt, tarvligt och platt.
Varför inte strama upp? Två timmar no good. En och en halv timme me happy. För det blir lätt opulent och seeeeeeegt när man känner av hur “The Heat” trampar vatten.
Och litet tröttsamt att varenda highlight SKA vara när Mullins bräker iväg en provokativ och polemiksökande tirad av svärord och förolämpningar.
Vigören försvinner då.