The Paperboy

8

Jag älskar när det här händer.

Vi tänkte se något helt annat.

Det funkade inte.

Vi suckade, bläddrade trött genom Netflix efter alternativ.

“The Paperboy”? Vad är det för generisk titel?

Jo men det kan ju vara något, ändå.

Nicole Kidman, ändå.

Och så sätter den igång.

Sömniga ögon.

Men de spärras upp mer och mer.

Tidsepoken förmedlas väl i “The Paperboy”. Det är civilrätts-USA, 60-talet i någon håla i Florida. Man tror att man är där, utan några överdrivna tidsmarkörer (Kolla vad mycket FÄRG och STILIGA grejer det fanns på 60-talet! Det här är 60-talet! 60-talet!).

Ärren från landets djupt rasistiska historia svider, som de gör än i dag, men här är de ännu färskare. Vita amerikaner som plötsligt ska behandla svarta amerikaner som amerikaner. Som människor.

Det finns med här, och skildras väl. Som en naturlig del av samhällsklimatet, av kulturen, för tiden. Inte som ett huvudstråk i handlingen.

Det handlar om the paperboy, om vad han dras in i. Jack (Zac Efron) är en kåt 17-åring som är trött på att bo med sin pappa och styvmor och hembiträde.

Hembiträdet Anita är svart, spelas av Macy Gray, och är den enda Jack verkar ha en meningsfull relation med. Om än maktmässigt obalanserad. Det är Anita som driver handlingen framåt, som är berättarrösten.

Anyway: Jack går runt och svettas, det är så jävla varmt och torrt varje dag och han vete fan vad han ska hitta på eftersom han kickades ut från skolan. Så kommer Charlotte (Nicole Kidman) och bara osar cougar över hela kvarteret. Jack blir kär. Men Charlotte är kär i läskiga mördarmisstänkte gallerskakaren Hillary (John Cusack).

Så kommer också Jacks storebror (Matthew McConaughey) med sin kollega Yardley (David Oyelowo), de är journalister som vill undersöka fallet Hillary. De vill fria honom. De rotar i det där. Och Jack dras med. Aja BAJA!

Sen är det i princip ett pärlband av otroliga scener vi ser. Det finns en oerhörd intensitet där, som tar en ur fiktionen för en stund. Distansen försvinner och man lämnar sin kropp och sin vardag för ett tag.

Zac Efron är överraskande bra i sin rolltolkning. Han arbetar med blicken på ett trovärdigt sätt, man ser de olika tonårsskänslorna rumla runt därunder.

Kidman är så klart ännu bättre. Kliver in i sin roll och får den att stråla, ger den en komplexitet och sympati som manuset saknar.

John Cusack är nog bäst. Rentav briljant som äckelpäcklet Hillary, han förmedlar verkligen den där underliggande labiliteten, RISKEN alla runtom honom förhåller sig till. Det är något av det starkaste jag sett i år. När sexualiteten blir som en dunkel spegel av personlighetens mörkaste vrår.

Petter

8

Att visa utan att berätta.

Det är svårt, det där.

Men ändå så viktigt, så monumentalt.

I “The Paperboy” finns ett par nyckelscener där man känner duktigt med smak. Typexempel: en våldtäkt har ägt rum, men vi får bara se efterspelet. Blod, kedjor, svett.

Ändå griper det tag i en.

Daniels (regissören) är fint kalibrerad (och modig!) när det kommer till att subtilt projicera sinnestillstånd. Att knata på i ullstrumporna, utan att gå till överdrift i vare sig signaler eller gester, är något som han gör med förtjusande behärskning.

Metodik: låt skiten växa fram hos tittarna.

“The Paperboy” skulle kunna vara en oansenlig thriller. Men det råa, det groteska och alla sinnrikt täta vändningar skjutsar storyn utanför den konventionella canvasen.

Kidman, spelande den eteriska färgklicken Charlotte, och McConaughey, i rollen som luttrade och sanningssökande murveln Ward, gör båda häpnadsväckande insatser.

Men Zac Efron, som man TYP hatat UTAN anledning, är kanske den som sätter djupast avtryck. I stormens öga lyckas han fint tåtrippa sig fram (med trovärdighet!) i det virrvarr som karaktären Jack (lillebrorsa till Ward) genomlider.

Han är dunderkåt och smått olycklig och kämpar på något vis för att själv slå rot i livet och hålla sig kvar när skeendena böljar.

“The Paperboy” vilar på ett gjutet fundament där Det Stora Dramat utgör kärnan. Men samtidigt tar den sidkliv ibland, tillåter humor och komik att kika in.

Det blir tongue-in-cheek, avspänt och ledigt (ibland litet väl märkligt skarvande) med kommentarer som “I’m sweating like a pregnant nun” och “obsessed with prison cock”.

Men fan.

Me likey this movie.

Det är ju en Guldrulle. Och storheten ryms i Daniels (som producerade “Monster’s Ball” och regisserade “Precious”) djärvhet. Att han ger oss, tittarna, möjlighet att måla bilder, att tolka och bygga ut.

Skala av, tälj bort.

Kanalisera.

Låt bli att bombardera.

Och framför allt: våga.

Joakim