Joseph Gordon-Levitt ändå. Believe the hype! Killen var ju TYP ett geni vid 13 år.
Och gör alltid stabila roller, visst?
Och verkar rätt sympatisk, icke sant?
Nu är vi alltså här, vid hans written & directed by-debut.
Den handlar om Jon (Gordon-Levitt), ”smakfull gymkille” med uppstyrt liv och – no two ways about it – sexmissbruk.
Han runkar två-tre gånger varje dag, och alltid till porr.
Porr är bäst.
Porr är bättre än ”riktigt” sex.
Han konstaterar det passionerat men tomt, utan någon egentlig reflektion.
Allt går snabbt i den här filmen. Klipp, klipp, klipp. Rutiner som återkommer. Tydliga ljudeffekter, polerat och attraktivt.
Man kan nog kalla det kongenialt, hur formen passar så bra med berättelsen Gordon-Levitt vill berätta.
Och den är jävligt poppig, tillfredsställande, skenbart ytlig.
Men det går hål på det där, den sjunker ihop och blir något annat mot slutet.
Det är en ganska rörande resa som skildras på en och en halv timme (GULDLÄNGD), trovärdig i sin utveckling.
Framförallt uppskattar jag hur ”Don Jon” visar hur samhället, kanske framförallt västvärldens genomkommersialiserade, urholkar den manliga sexualiteten. Tömmer den på mening. Vad betyder sex för dig, frågar någon Jon. Vad betyder sex för pojkar, killar, män? Utöver, typ, att ”det känns skönt”?
Jon kan inte riktigt svara, men finner ett svar förr eller senare.
Och det är det viktiga: att någon ställer frågan till honom. Till oss.
“Shame” + lustgas = “Don Jon”?
Nä. Kanske inte.
Men det finns ju likheter.
Om ett köttsligt missbruk, om tillfredsställning som handlar mer om att kväsa det onda i stället för att få något annat att växa.
Krunegård? Nädu. Jag som skrev det där (användarnamn “LovelyPoetWithoutFat87″ på Poeter.se).
Gordon-Levitts trallige gymstekare Don är betydligt mer fabrikerad och pajig än Michael Fassbenders totalmörka och nersåsade ditokaraktär i nämnda “Shame”.
Och hela “Don Jon”, som tar avstamp ur ett infernaliskt porrberoende (Dons rekord är ELVA (!) rönkz på en dag) försöker ibland kanske skoja bort något som med ett fastare ramverk och en mer mustig, tätare tonalitet hade kunnat bli en rulle av guld.
Men missförstå mig rätt.
Alltjämt en bra liten filmis, det här.
Rentav lysande, vissa scener.
Och det är ändå en bekväm växelström, rullen igenom, där ett spasmiskt, kurvlöst och flåsigt Guy Ritchie-klippande samsas med mer flegmatiska, utkavlade segment. När skinnflöjt, dasspapper och HD-stream i TURBOFART plötsligt blir till långsamt sex i baksätet och långt torrpök framför en lägenhetsdörr.
I korthet: bra driv under huven.
“Don Jon” låter en riktigt ryslig pornaddiction stå som fond bakom det väsentliga: sexualiteten. Vad den är, vad den gör med oss och hur VI är DEN.
Och hur allting kan förändras.