Maniac

3

Nej, det här var fan en skitrulle. ”Maniac” gjordes tydligen först 1980 och verkar ses som något av en splatterklassiker.

Vad denna remake ska bidra med i dag är oklart.

Det handlar om Frank (Elijah Wood), seriemördare med följande M.O.: förfölja enbart unga kvinnor (oväntat!!!), mörda dem och skära av skalpen. Som han senare klistrar fast på skyltdockor i sin butik – blodet rinner ner för de bleka plastansiktena.

Sättet kvinnokroppen används på i ”Maniac” är vidrigt. Hur den framställs och utnyttjas. Den görs till ett objekt att se lystet på, sedan närmas, sedan angripas, sedan dissekeras och slutligen ägas (de blodiga skalperna omger Frank som troféer).

Värst är troligen den scen där Frank efter en nätdejt-gone-IRL bjuds upp till kvinnans lägenhet. Hon klär av sig, signalerar att hon vill ha sex. Frank betraktar hennes nakna kropp, tar på den och är nervös (stackars gubben). Sen har de sex och det slutar mitt i med att Frank stryper henne till döds. Och skär av skalpen. Nu är det inget kardinalfel i sig att skildra kvinnohat och våld. Så klart. Problemet i ”Maniac” är att skildringen är så trubbig och… puckad. Utan någon reflektion.

Hur Franks oklara psykiska tillstånd förklaras? Minnesbilder från barndomen där hans ensamstående mamma tydligen alltid hade sex framför honom med olika män. Det är klart det skulle märka ett barn även i verkligheten, men hur eller varför det ledde till Franks psykiska tillstånd och mordiska besatthet fördjupas inte för en sekund. I stället blir det bara ytterligare en slö, märklig sexualmoralistisk stämpling av kvinnokroppen – se vad som händer om inte kvinnan tar ansvar för sin sexualitet, håller den kontrollerad. Då blir det MORD!

Att nästan hela filmen ses ur Franks egna ögon är å ena sidan dess förtjänst – rent filmiskt är det ofta imponerande välgjort. Samtidigt, med tanke på dess plumpa, illa skrivna handling är det en förstärkare av hur kväljande berättelsen är.

Se inte ”Maniac”.

Petter

3

Jahopp. Frodo Baggins har gått tjackpundare och blivit med machete.

I “Maniac” studsar Elijah Wood från Midgård till storstan. Från fellowship till rubbad solokvist.

Ändå är skådespelet TYP detsamma.

Wood är begränsad.

Det är inte det största bekymret med “Maniac” (remake av 80-talsklassikern med samma titel). Men det skaver.

Han gör den själsligt och mentalt detroniserade mördaren Frank onödigt flåsigt. En enstöring helt enligt gängse formalia.

Det är en sorglig karaktär, den där Frank. Som ränner omkring på nätterna och skär skalpen av tjejer.

Och (som alltid?) utmålas en trasslig relation med morsan som orsak till att han nu går bärsärk med kniven.

Tröttsamt.

Men att allt är filmat i POV, det är väl fräscht?

Nä.

I det här fallet: kontraproduktivt.

För märkligt nog kommer man inte Frank nämre inpå; man kliver aldrig riktigt in i karaktären.

Tvärtom blir det distans, Frank blir mer en kamera än en MÄNSKA och det ges aldrig riktigt någon klar förklaring över varför saker blev som de blev.

I allt det morbida och slaskiga hittar visserligen ett par välgjorda scener fram. Där Khalfoun bryter av det linjära och gör “Maniac” litet spännande för ett tag.

Men bra.

Nej.

Det blir det ju aldrig.

Joakim