The Conjuring

7

Skräcken föds ur detaljerna. När en grund tålmodigt hamras fram. Relationer som med små medel blir meningsfulla, går in i tittaren på en halvtimme. Att få se en familj i sin helhet, flaws and all. Dynamiken som ofrånkomligt kommer att andas och klias och värmas och trängas i ett hus.

Och sen: hur vi sakta får se vardagen förvridas till obehag som susar i benpiporna.

”The Conjuring” gör just detta.

Vilar på ett fundament som väcker medkänsla, bara för att senare låta den empatin bli det ankare som drar med oss nedåt.

Det är välregisserat, välspelat, ganska bra skrivet också. Det räcker långt för att man ska bli SKITRÄDD åtminstone ett par fem-sex gånger.

Mycket kudde framför ögonen och lägliga ”Hörru vill du ha lite vatten?”-förfrågningar.

Nu är ”The Conjuring” samtidigt lite ojämn. Skådespeleriet är ibland sketchartat – vissa scener slarvas bort, försöker frammana någon slags lustighet som inte finns där. Patrick Wilson är lite bufflig. Det skapar en dissonans, framförallt ställt i kontrast mot Vera Farmigas återhållsamma men innerliga gestaltning.

Genom henne kanaliseras den djupa sorg som är filmens egentliga fundament.

Hon ser så blek och livlös ut ibland och jag speglar det för en sekund. Fryser. Men främst har hon en orädd blick, en ståndaktighet som jag klamrar mig fast vid i de allra mest obehagliga scenerna. Jag känner mig inte ensam i mörkret.

Petter

6

I skräckgenren förlitar man sig nästintill alltid på pastischer mer än nyskapande. En originell och snillrik metodik (per automatik mer spännande approach) har sedan TYP ”Exorcisten” fått stå tillbaka för enkla, men effektivt beprövade, grepp.

Basrecept: en öde kåk, demoniska krafter, läskiga dockor, klärvoajanta kids och snabba klipp där ruggigt förvridna spöktrynen fläker sig fram och skallar linsen med skrikande stråkar och (inte sällan) en mullrande knasröst som kuslig backdrop.

Och i subgenren exorcismrysare ramas allting in av förtexten: ”Based on a true story”.

Något som är tänkt att ge filmen tyngd, substans och nåla dit rädslan ytterligare (”OH MY GOD DET HAR HÄNT PÅ RIKTIGT DEHÄNNE!!!!”). Men sköna ”debunks” ligger aldrig längre bort än en googling.

Så när ”The Conjuring” hissades upp på duken för ett halvår sedan var förväntningarna lågt ställda.

Men i stället: succé.

Frågan: varför?

Över 890 inspelade miljoner kan väl inte tyda på knas.

Jo, det kan det.

Så klart.

I det här fallet: jaooonjäee.

“The Conjuring” lyckas med det primära: att skrämmas. James Wan (som skrivit TYP alla “Saw”-filmer) tar förvisso enkla vägar fram (se recept ovan). Men filmtekniskt och rent cineastiskt är det bitvis hårresande.

Snygga scener, skeva vinklar och en rytm som tätt följer storyns acceleration.

Och när Wan trycker upp oss riktigt nära det där vanskapta och vulgära demonmonstret (vars paradaria bottnar i typ två sekel av sorg och ondska) blir man ju, ja, superskraj.

Samtidigt vill man att steget tas fullt ut. Att Wan vågade bryta upp mer från den konventionella skräckisnormen. Att röra sig mot dramat ännu tydligare.

För det är när vi kliver in tätt på familjen Perron (men framför allt makarna Warren) som “The Conjuring” göder skräcken. På riktigt.

Joakim