American Hustle

8

Det man måste förstå med ”American Hustle”, inser jag i efterhand, är detta: det är en komedi.

Inte för att David O. Russell inte har arbetat med humor tidigare. Den har alltid funnits där, hur mörk berättelsen än är. Minns vissa av Amy Adams verbala dråp i ”The Fighter”.

Mina förväntningar på ”American Hustle” var väldigt inriktade på TUNGT DRAMA. Något slags ”Goodfellas” för 2014, eller så. Fast mörkare.

Och någonstans har filmen också den framtoningen.

När Louis C.K. först dyker upp som bekymrad polischef är det svårt att ta honom på allvar i rollen. Vilket inte är så konstigt – han är till vardags en av världens roligaste personer. Men han spelar den helt rakt. Det kan han, så klart. HAR JU GRÅTIT TILL ”LOUIE” HÄR!

Men nej, det är inte Louie som rubbar tonen, ger filmen en fjäderlätt absurditet.

Är det alla frisyrer?

Michael Peña som FBI-agent från Mexiko förklädd till shejk från Abu Dhabi?

Jennifer Lawrence skådespeleri som rymmer både genuin sorg och en rent sprakande komik?

Det kanske bara har att göra med mina förväntningar. Men däri ligger också styrkan hos ”American Hustle”: den frånsäger sig tydliga genrestämplar.

Det märks att David O. Russell experimenterar en del. Kliver ut ur sin (mycket bekväma och gediget byggda) comfort zone. Det blir rätt konstigt ibland. Men framförallt KUL!

Det är en magnifik rollista.

Vi vet alla vad J-Law kan göra vid det här laget.

Christian Bale är som vanligt transformerad (ÄR den där kaggen ÄKTA?).

Bradley Cooper tar sig en bra bit uppför och förbi sin eviga Sisyfos-uppförsbacke som skådis (VARFÖR kan jag aldrig helt omfamna honom?).

Och Amy Adams. Jesus Amalia de Hortenzia von Crazytime, vad hon är bra. Det finns så många aspekter i hennes spel som är så skickliga, detaljer man knappt märker. Kroppspråket. Men framförallt är det väl detta: hon går ALL IN. De där ögonen.

Hennes emotionella gestaltningsförmåga bara växer och växer, hon kommer svälja hela Oscars-galan snart.

Ah, vad underhållande den här var.

David O. Russell, din supersejfa spjuver där – GE MIG MERA!

Petter

6

Är jag tråkig nu igen?

Visst.

Kanske det.

Jag blir väl kantig ibland.

”American Hustle”. Ja. Jag VET inte. Är ju småtokig i O. Russell. ”The Fighter” (enastående!). ”Silver Linings Playbook” (skitisbra!). Har gillat hur han karvar ut karaktärerna ur storyn. Organiskt narrativ, på något sätt.

Men här: lite pyspunka.

Trots det: lika många Oscarsnomineringar som jag har tår.

Och jag vet inte vad jag ska peka på. För ”American Hustle” sitter på så mycket som jag (i vanliga fall) faller för. Ett rikt persongalleri med en ensemble som spelar brallan av allt.

En Bale som är tokigt genial, en Lawrence som är bäst och en Adams som är typ bättre.

Och det här med alla relationer. Som sätts på spel, töjs ut, förvrids och försvinner. Den man förlorar vinner en annan och det. Russell är ju en jävel på det där. Att visa Människorna.

Men medan både ”The Fighter” och ”Silver Linings Playbook” var i fina balanser välter ”American Hustle” NÄSTAN över kanten. Det blir litet väl fordrande ibland. Mycket (och många) ska med. Och det fort.

Jaja.

Här klagar man.

Det är lätt att irra bort sig i kravbilder.

För det finns ju scener med knall. Som det ISANDE tjafset mellan Rosalyn (Lawrence) och (Sydney) Adams på toaletten. Alla gånger man verkligen KÄNNER hur Irving (Bale) slits itu och faller samman av sina samvetskval.

Och det kittlande i hur absurd, abstrakt och skavande kemin sakta gnistrar fram mellan kåta FBI-strebern DiMaso (hur SER DU UT egentligen, Bradley?!) och nämnda Sydney.

I det är O. Russell fortfarande lika skicklig, att driva fram karaktärerna.

Men jag känner, ja, typ en mättnad allt eftersom.

Det blir stundtals en öppen casting där stjärnnamn efter stjärnnamn vill göra sitt för att äga duken. Att trumfa varandra. Med storyn som smårörlig fondvägg.

Mer prestation och leverans än berättande.

Och där försvinner balansen.

Joakim