Stolen

5

“Stolen” har, till att börja med, inte mycket som talar för den. Omslaget och titeln som skvallrar om något slags “Taken”-plagiat (redan DET en rätt jävla Roskilde-dassig rulle). Och så Nicholas Cage. Mr. Crazy Fucking Hackkyckling in Hollywood.

Och det är väl mer eller mindre välförtjänt. Jag går igenom hans IMDB. Född som Coppola, brorson till Francis Fucking Ford! Men han bytte till Cage, ville göra sig ett eget namn. Var tydligen tidigt känd som en lite “quirky” (tänk vad det betydde innan Zooey Deschanel fick världens ögon på sig!) karaktär, men han har spunnit långt ifrån det sedan dess. Och grejen är ju att han är bra när han vill. Har ni sett “Adaptation”? Nej alltså, har ni SETT “Adaptation”? Men mest: TOK.

Så vi sitter ju här och väntar på Cage-fnissen. Överspelen. När han spärrar upp ögonen, fladdrar runt och skriker på sätt som säkerligen får regissören att hojta “You’re going OFF SCRIPT again, Nic, for FUCK’S SAKE!!!”. Det kommer ett par, absolut. När han bränner pengar i en tunna och ojar sig, det syns på hans KROPPSSPRÅK att han lider samvetskval. Ungefär lika subtilt som dialogen i detta manus, det luktar utskitet av Michael Bay mellan två spetsade espressos under någon deepotisdag.

När Cage träffar sin dotter efter åtta år i fängelse är hennes kanske TREDJE replik: “Apparently I have abandonment issues. Go figure.” Och hon är såklart ballt blasé och brådmogen. Fuck MEEE. I en annan scen droppas guldkornet “He feels numb. Numb like a statue.”

Men banne miga, den är underhållande! Den har tempo! Actionen är inte fy skam. Jag hade kul. Med Jocke. Min filmkoompa™.

Petter

6

Let’s put the record straight. Nicke Cage är ingen stor skådis. Minns “The wicker man”? När karln (spoiler alert!) brinner OPP i slutet och ylar som en nitad bäbis.

Nä.

I de stora gesterna har sprickor alltid trätt fram. Inget olikt sig i “Stolen”. Här spelar Cage en slapp och vindpinad robber som lever för stötar och stövelrock. Men ett bankrån fuckas upp och Nicke åker in på kåken i typ tio år. Läxa lärd? Jodå. När Nicke kliver ut som fri man vill han inget annat än att bli en SKÖN velourfarsa.

Allt som försakats ska bli bra. Men i vassen lurar trubbel. Nickes dotter kidnappas, en cracklabil Legolas-knekt har tryckt ner henne i skuffen och bestämmer sig för att blackmaila skiten ur Cage. Ten million dollars. Inom tolv timmar. Hurry up!

“Stolen” är på många sätt en pissrulle.

Ett lökigt deus ex machina-rejs.

Men det är bra fart under sulorna.

Panik-Nicke flyger gatorna fram till fots och i bil. Tagelskjorta på! Han tar hjälp av Åkermans pjoskiga karaktär. Forcerar fram. Frustande. Som en bindgalen noshörning med tigerbalsam i arslet. Spikmattor, svetskanon, pickadoller, spjut and bizarre explosions. GOTTA FIND MY DAUGHTER!

Och det är i det furiösa och skenbart orimliga som “Stolen” flexar musklerna och bjuder in.

Manuset haltar. Replikskiftena svajar (“hope you got raped everyday”). Men DET ÄR underhållande! Det ÄR roligt! Och DET SKAPAR flabb!

Joakim