Det är många saker “The Hours” skildrar som jag tänker saknas i dag. Alltså: saknas på samma breda, Oscars-belönade, miljonfinansierade nivå. “The Hours” kom 2002, snart elva år sen, och priserna sköljde över den. Nio Oscars-nomineringar, en vunnen (Kidman). Jag har svårt att se något slags motsvarighet i dag.
“The Hours” handlar, i grund och botten, om att vara (vit) kvinna (i västvärlden) vid tre tidpunkter: 1923, 1951 och 2001. Den har tre starka, stora roller med tre rätt magnifika skådespelerskor att representera den på omslaget: Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep. Männen har färre och mindre roller, fördjupas generellt inte, får representera något slags motkraft. Som sagt: jag har, lite nedslagen, svårt att se en motsvarighet i dag till “The Hours”.
Med det sagt: Ed Harris! Han är så stark i sin rolltolkning. I förmedlingen av mänsklighet, skörhet, vad sjukdom kan göra med ens sinnesstämning. Vända på ens uppfattning av livet. “The Hours” skildrar också psykisk sjukdom så bra. Framförallt Nicole Kidmans porträtt av Virginia Woolf, ett smärtsamt realistiskt trassel av psykologi som hon, de runtom henne och jag försöker få rätsida på. Och Julianne Moore, mitt i ett kvävande 1950-tal, kravet på amerikansk lycka och framgång och fläckfrihet. Det är så polerat och oerhört sorgligt.
Så var finns liknande kvinnoporträtt i dag? På samma populära, breda nivå. Jag kanske är cynisk och satt igång något slags tunnelseende. Det kan hända när man ser något så här bra. Det kanske är undantaget som bekräftar regeln, detta. Jag vet inte, ge oss tips!
Och en till viktig punkt med “The Hours”: skildringen av sexualitet som något annat än svartvitt, dikotomt. Som det det faktiskt är: ett komplicerat uttryck av vår personlighet, av vårt känsloliv.
Man undrar ju först om man är ett rövhuvud.
Att man inte hänger med. I alla hopp mellan decennier. Att man får för sig att Julianne Moores story utspelar sig på 80-talet (what the fuck is happening with my MIND!?) till att man för ett tag tror att Ed Harris uppgivet stukade Aids-karaktär har haft ihop det med Moore (egentligen hennes son).
Det är rörigt.
Too much to handle.
Tillbaka till framtiden and back again.
Men det säger väl mer om mig. *gråter*
”The Hours” är ju ett sådant där utkavlat dunderdrama som trampar sig fram med samma eländigt molljästa Philip Glass-komp som TYP varenda vissna depprulle (lex ”Pianot”!) gjort sedan slutet av 90-talet.
Mungipa ned och suck och stön. Britten Stephen Daldry (regissör) är ju en kul typ (ciggbilden på hans Wikipedia-page!). Och han snidade ju fint i ”The Reader”.
Hantverket är lika omsorgsfullt frammejslat i ”The Hours”. Murriga miljöer, ett flegmatiskt berättande med nerv. Och en magnifikt trygg skådistrojka i frontlinjen (Kidman, Streep och Moore).
I stunder är det ett stort skådespel som bestämt rör sig från spelet in i verkligheten. Det är täta skildringar av liv på lina. Kidman, som SKÖRA Virginia Woolf, framträder starkt som den vassaste av ekvilibrister.
Daldry gör det väldigt vackert med Pulitzer-fantomen Cunninghams rosade roman i ryggen. Visst blir det litet väl sävligt ibland. Och man önskar att Daldry vågade köra ner kniven än djupare i sina karaktärer. Fram med svärtan! GE MIG SOT OCH TJÄRA!
Men det psykologiska tåtrippandet är elegant. Solit manus som verkligen slår rot.
Och Ed Harris sedan!
Vad fan!
Skit i lökrullen ”The Rock” och ge killen en postum Oscar.
För här strålar ju karln sönder dumburken min.