Fury

7

Den här sitter kvar.

Det är ett par dagar efteråt och bilder har fastnat för mig, stämningen i vissa scener känns fortfarande så smått i kroppen.

Jag vet inte riktigt vad jag gick in i ”Fury” med.

Rätt blasé, det är Brad Pitt med Oskar Linnros-frilla, WW2-outfit och NEDTYNGD framtoning på affischen.

Men från första scenen är det verkligen ett så noggrant genomfört konstverk.

Vi sitter och skriver med varandra om hur JÄMN Brad Pitt är. Alltid. I allt.

Så även här, förstås. Även om jag återkommer till min konstanta besvikelse på Pitt: han har en sådan potential, men spelar aldrig en roll som besitter någon egentlig skörhet. I 99% av fallen: något slags Man med Auktoritet som suckar inför sin belägenhet, kanske skjuter iväg ett självsäkert smil då och då. Säger något vist. Men: det kommer lite närmre här, i vissa dämpade PTSD/panikångest-scener.

Filmen som helhet är likt Pitt också jämn. Vackert konstruerad i sitt stabila men rätt nyckfulla foto, sin fläckfria scenografi, skådespeleri som suger oss inåt, inåt. Otroliga actionscener – en duell mellan två pansarvagnar som känns som fäktning, graciöst på något märkligt sätt.

Det är klart jag önskar att när de faktiskt lyckas få in ett par kvinnliga roller i en WW2-film kunde också skriva dem som annat än: lyckliga tillfälliga knullkompisar i en bombad stad eller tysta kärleksintressen som sedan blir döda symboler att peka på och skrika ”THIS IS WAR!” till.

Och jag funderar på vad den vill säga oss. Utöver ungefär: krig är hemskt, nej på allvar, kolla hur realistiskt vi skildrar allt det hemska som krig för med sig.

Jag landar någonstans i den där pansarvagnen. I interaktionen mellan ”Wardaddy” (Pitts karaktär heter SÅ KLART ”Wardaddy”), ”Bible” (en som vanligt mycket bra Shia LaBeouf, bäst i filmen) och de andra männen. Hur dysfunktionell denna lilla familj är, hur distanserat och samtidigt krampaktigt kärleksfullt de förhåller sig till varandra.

Jag tänker lite tillbaka på förra veckans ”That Awkward Moment”, och de få förtjänster jag fann i den: en tydlig (om än trubbig) skärskådning av vad maskuliniteten kan kosta en. Short version: livsglädje, kärlek, frid, hela ens liv i slutändan. Det är beklämmande men berörande att se.

Petter

7

Det är ju något med krigsfilmer.

Går som i cirklar.

För typ femton år var det smördränkta kastrullpopcorn (luktade kossaröv av dem!) framför “Band of Brothers” i TYP 240p (bordsantenn + betongtung “träteve”).

Några år senare: “The Pacific”.

Efter det: “Letters from Iwo Jima”, “The Hurt Locker” och “Lone Survivor”.

Nu: “Fury”.

Premissen är bekant. En stoisk och luttrad WW2-sergeant (“Wardaddy” [!], spelad av Brad Pitt) med semi-trendig Pitchfork-frippa försöker att plöja upp djupa fåror inne i Nazi-Tysklands hjärta.

Till sin hjälp: en supertraumatiserad Shia LaBeouf (“Bible”), ett vidrigt Captain Morgan-fyllo (Jon Bernthal som Grady “Coon-Ass” Travis) och en sentimental och ljuvligt eftertänksam art deco-estet med grooviga pianoskillz som heter Norman (så klart!!!).

Det är ju vad det är.

Men “Fury” överraskar ibland. Spritter till. Blir någonting annat än det gängse.

Det finns en dynamik i stridsvagnsteamet (ovan nämnda + alibiliraren Michael Peña som “Gordo”) som är rätt så engagerande.

Tyngden, som ändå finns där, i karaktären “Wardaddy”. Pitt är duktig. Lite som i “The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford” (PUST!!!!!!). Åtstramad djupma. Det kliar bekvämt till av att se honom.

Men många kort har spelats förr.

Som att det ALLTID handlar om uppoffringar. Att personer inte tycks ha någonting att leva för. Att det är så självklart att stånga fienden i alla lägen. GÅR DET ÅT HELVETE FÅR JAG VÄL SKJUTA MIG I HUVUDET DÅRÅ!!!!!

Ja.

Bitterljuvt, det här.

Men David Ayers lakoniska porträtt av krig och elände (kollektivt som personligt) besitter tidigare outforskad potential som i stunder kliver över tröskeln från förhoppning till förverkligande.

Joakim