Gangs of New York

6

Min upplevelse av att se ”Gangs of New York” är dubbel.

Eller ja, trippel.

1: När filmen släpptes var jag mitt i min ”brådmogen cineast”-fas. 14 år gammal och ”Gudfadern är världens bästa film”. Minns BUZZEN inför, inom mig och mina sociala cirklar: ”SCORSESE har en ny film och den heter GANGS OF NEW YORK!!!”. Kändes på förhand som världens bästa film och i efterhand övertalade jag nog mig själv om att den också var det, och kväste nog eventuella tvivel inom mig.

2: När jag ser den i dag slås jag ju Å ENA SIDAN av: fan vad pajiga irländska stereotyper/gestaltningar, va? Leos ibland tveksamma fejkdialekt. Cameron Diaz tveksamma fejkdialekt! Och filmen halkar liksom ibland till i sin framställning – märkliga klippningar, effekter och manusval. Olyckligt.

3: Men … fan vilken stark emotionell kärna ändå, va? Att det börjar med ett fadersmord. Patricid! Eller ja. Amsterdam dödar ju inte sin papi själv. Än starkare – ju – får han som typ tioåring bevittna sin far mördas av aset Bill. Only problem, när ”Amie” kommer tillbaka efter 15 år för att hämnas: Bill är ett karismatiskt as. Och det där, hur Amsterdam sakta inlemmas i Bills ”familj” för att sedan förråda honom (eller utmäta sin rättmätiga hämnd?) är genuint engagerande. Stark, stark tobak, ju.

Så vad blir summan av allt detta?

Well.

You can see it, can’t you boyo??

A stable six.

Petter

6

OK, Mr Scorsese.

Fill me with the juicy, rolled out flic of yours.

”Gangs of New York” – då.

Om youngstern Vallon (DiCaprio) som bidat sin tid i sexton långa år för att hämnas sin farsa (Neeson) genom att ta kål på dennes baneman (?): tyranniske gängledaren William (Day-Lewis).

Så vi slungas tillbaka till 1800-talets smuts och elände. Eklagrade megatunnor med hembränt, skitstora ”prototypcigaretter” och ASTRÅNGA 90-sängar.

Det ÄR ju en upplevelse, i vanlig ordning, att glida med i en scorsesisk Eriksgata där historiens vingslag är tunga och ödesmättade.

Och för en gångs skulle hamnar vår Leo (åttonde filmen nu!) lite i skymundan av _giganten_ Danne Day-Lewis som spelar brallan av allt omkring sig i rollen som hänsynslös gängboss.

Mmm.

Jag (vi?) mår rätt bra i våra sketsöffor när vi sakta rör oss mot den oundvikliga uppgörelsen.

Stabilt, det är det.

Men visst hade man kunnat KÄNNA mer?

Ibland blir det mer en brutal, betungande historielektion än ett nervdrallrande drama där vi ANDAS och LEVER med karaktärerna.

Fattar: ni?

Joakim