Oh, dear readers.
I am sorely sorry.
Befinner mig här i sommarstugan, va.
Inget koncept om tid och så vidare.
Det var även här jag såg ”Glengarry Glen Ross” för några dagar sedan, med ett bättre glas Laphroaig i hand.
Och något öppnades FÅ-ÅN upp i mitt sinne när Al Pacino, som kaxiga säljaren Ricky Roma, varvar ner i en bar (med sin egen whiskey i hand!) och typ lägger ut texten om hur livet BORDE vara.
Inte så stressigt, inte ett konstant blickande bakåt och framåt.
Stanna i nuet.
Det är inte det att han mässar om hur vi ska leva. Mer en stilla klagan över att vi människor inte har vett att göra just det: stanna upp. Uppskatta nuet.
Låter platt, när jag skriver om det så här?
Ja, det gör det nog.
Men med Al Pacinos elektriska leverans och David Mamets elegant drabbande PENNA blev det på riktigt något som tog sin i mig, som fick mig att tänka över livet en stund.
”Glengarry Glen Ross” har några fler liknande stunder, insprängt bland en massa jävla babbel mellan toppskådisar.
Det är för det mesta underhållande.
Ibland typ helt oförståeligt.
”Vadå? Kontrakt? Var? Är detta Amerika? Pengar? Huh??”
Så känns det, ungefär.
Men jag tar framförallt med mig AL. Electric AL.
BRA rullis!
Another six henan.
I’m sorry, mates.
Solstingig (deluxe!) efter en stekosig heldag på Sibbarps strand en pisstråle eller två bort från Malmœ city center i riktning söderut.
Men ”Glengarry Glen Ross” är väl just, ja, habil.
Under två omtumlande dagar följer vi de fyra fastighetsmäklarna Ricky, Shelley, Dave och George efter att de har fått en (om än förhållandevis servil) hårtork av den brandtalskåte konsulten (?) Blake (Alec Baldwin).
Slutsats: mäklarna måste uppa sitt game rejält för att undvika foten. Alla kan inte överleva och ”salesmen are born, not made” och så vidare.
Det är tjötigt AF (ibland FÖR mycket pladder även om typ 95 procent är pregnant och vasst) och vi kastas omkring mellan monologerna.
Ångvälten Al Pacino (som spelar Ricky Roma [!]) är – föga överraskande – bäst. Allra mest när han får frikostigt med svängrum och kan bre ut svadan i fyra-fem minuter. Men även i dusterna med den alienerade (och livströtte?) avdelningschefen Williamson (Kevin Spacey).
Även den fårige legenden Jack Lemmon vars gråsprängde Shelley (aka The Machine) kämpar febrilt för att skruva sig tillbaka till zenit och stänga leads ska ha en mention. Klass.
”Glengarry Glen Ross” kräver din uppmärksamhet. En nick för mycket och du är bortkollrad.
Men är hjärnan och ögat på plats serveras du ett kompetent, anspråksfullt och välrutet drama (baserad på en pjäs) som lämpar sig väl med valfri tolva stark.
Nu blir det salubrin!