Nej nej nej nej NEJ!!!!
Det är känslan som drabbar mig återkommande under denna ”skräckglutt”.
”Hereditary” gör ett ypperligt jobb med att liksom sätta igång obehagseffekten på 1 från första sekund, sen sakta vrida den upp till 11 under filmens gång.
Framstående är ljudet. Det sublimt stämningsfulla soundtracket som liksom POCKAR PÅ konstant, utan att någonsin bli övertydligt. Det känns bara som att något är fel, konstant, men det är inte fattbart.
Och alla effekter, ljuden av lillasysters märkliga ”tungknäppande” eller ett isande sågande läte från en fiskelina.
”Hereditary” är svinläskig, fantastiskt spelad och filmad, allt det där.
Jag kan sörja lite att det i slutändan mest blev surrealistisk ”Ringu”-inspirerad skräckakrobatik.
Alltså.
Filmens första timme är den klart bästa. När allt bara handlar om döden och ansträngda relationer i familjen och ångest och skit och vidriga olyckor som tär allt itu.
När Toni Collette sitter där och pillar på sina äckliga (!) miniatyrer.
Sen går det lite ur spår, IMHO.
Men men.
Mycket bra skräck, det har vi här.
Åh nej.
Läbb här.
Turbosynopsis: Annie (Toni Collette) går duktigt på pumpen efter att PRECIS mist sin lömska (!) typ sektmorsa. Hon har JUST påbörjat Den Slitsamma Sorgeprocessen när ett nytt (oväntat) dödsfall skakar om familjen.
Samtidigt uppenbarar sig konstigt knas och udda otäckheter i nästan varenda hörn.
Ruskiga barnteckningar, vålnader bakom dörrar och saker som händer när alla ska till att sova.
Jo.
Någonting händer ju där i den ensliga skogskåken.
I korthet: demonic presence, it is, AF.
”Hereditary” är ruskig skit, det ska ni veta. Den äter sig in i kroppen på ett sådant där olustigt sätt. Med hisnande, nästan ylande stråkmattor som audiell studsmatta dras snaran sakta åt kring familjen Graham med allt det där mörkret som sakta kryper närmre.
Samtidigt är Ari Asters rysare saliverande stilig, TYP sofistikerad och estetiskt läcker med suggestiva scener, vinklar och vyer. Visuell kraft där, helt klart, som TÄLJER hårt.
Toni Collette – då – är fantastisk. Det finns några minuter där, typ mitt i filmen, när hon gasar på under en middag så till den grad att jag sitter i sketsöffan och svettas av hur hårt hon stångar in sin dockhussnickrande (DEN symboliken) Annie i huden på mig. Typ Oscar-värdig insats, no?
”Hereditary” kräver sin tittare och är långsam, enträgen och malande i sin upptrappning. Det är ett sammanbitet undertryck i den här skräckisen som redan nu typ andas kult.
Watch it, amigos.