High Flying Bird

6

Stephen, you naturalistic fuck.

Nä. F-ordet behövdes väl inte.

Men!

Soderbergh ska ju ALLTID envisas med de där kamerorna som får allt att typ se ut som en dokumentär eller rentav något från en övervakningskamera som bara råkade fånga upp dialogen med perfekt ljud.

Det är effektivt, vi kommer närmre karaktärerna, det blir mer intimt och … ja, realistiskt, trovärdigt. PÅ NÅ VÄNSTER.

Men det håller i sig bara så länge.

Estetiken har ingen riktig stringens. I ena stunden: övervakningskamera på en hotellbar. Nästa: superfräsch 4K-transfer från en intensiv impromptubasketmatch.

Anyway. Det jag försöker säga är att det i slutändan bara tar ifrån berättelsen snarare än tillför.

Och berättelsen är inte helt dum.

Det är en intressant inblick i livet som sportagent respektive lovande nytt hopp inom NBA-gejmet (“the game on top of the game”!). Alla TYP politiska förvecklingar som äger rum.

Och allt är liksom habilt. Bra skådespeleri, bra manus. Bra längd.

Men: kommer ha glömt denna om ett år.

Petter

6

Den har ju ändå något, denhänne (!), vår rulle numero 301 (plz no redirectskämt, Tobias Gerhardsson).

Steven Soderbergh – som jag för ALL DEL har typ kass koll på (utöver eggande ”Behind the Candelabra”, ”Magic Mike” och alla stjärntäta filmer om tillbakalutade fifflarskurken Danny Ocean och dennes snillrika kasinostötar) – utmanar med rätt djärvt kameraarbete och bildspråk i det av dialog hårt framburna basketdramat ”High Flying Bird”. Tilldragande (och intim/autentisk) GoPro-känsla. Ibland typ övervakningskameror.

Hur som den havde!

Synopsis (på grund av akut förstoppning [!], inmundigande av den orala topplösningen Movicol från BB i Lund [!!] och DÄRAV en allmän känsla av jäkt och, ja, tidsbrist blir det trogna – tada – Google Translate): Idrottsagenten Ray Burke arbetar för att avstå från en basketballspärrning (lockout, reds anm) med hjälp av rookie basketspelaren Erick Scott som inkluderar att lägga en affärsmöjlighet som orsakar en jordbävning i sportens värld.

Så: lite rafflande, va?

Och ”HFB” är i det stora hela en sevärd take på allt det som gömmer sig bakom kulisserna hos de största sporterna.

Fina skådisinsatser.

Detaljer som lyfter.

HÅRDA och ALLVARLIGA diskussioner där kompromisser måste täljas fram och blickar höjas.

Och så vidare.

Visst saknar den dynamik och botten– let’s be honest – och det mesta puttrar som på utan att de djupaste spadtagen tas.

Habilt, sevärt.

Men ingenting som naglar sig fast ASHÅRT.

Nu: toaletten!

Joakim