I’m Thinking of Ending Things

7

Fan, den här är svårbedömd.

Charlie Kaufman har ju alltid varit KUFIG. Ska alltid vara någon märklig knorr på hans premisser. En Cristopher Nolan som avskyr blockbusters och som läst långt fler romaner än vad han sett filmer. Typ.

Men han är ju också ett geni av originalitet.

”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” är ju … *huvudet sprängs*

Samtidigt som det finns oerhört mycket hjärta, blödande hjärta därtill, i hans berättelser. Till skillnad från de flesta av Nolans berättelser.

En sentimentalitet som hade blivit sliskig om den inte hade klätts i så snustorrt intellektuella dräkter.

”I’m Thinking of Ending Things” är flippad AF. Första typ 40 minuterna är förvirrande, irriterande, obehagliga.

Men den har ett sånt oerhört tempo att allt det obegripliga liksom tvingar sig in i en, och plötsligt börjar varannan mening bli greppbar och inte bara greppbar, förståelig och väldigt intressant.

Och i slutändan är alltihop ganska berörande.

Det är en humanistisk berättelse om att försöka hålla ihop ett splittrat psyke mitt i brinnande 2020-tal.

Jag säger: se. Men hellre om du är på ”Mmm, jag tar min tid med en kopp rooibos ikväll”-humör snarare än i ”Uuuuuh jag orkar inte ta på mig annat än morgonrock och vill fnissa åt dumma skämt”-stämning. Då är, säg, ”22 Jump Street” mer din melodi.

Petter

2

Amazing friends and beloved homies.

Den här skiten suger.

Jag hann väl se typ en och en halv timme eller så innan barna (!) vaknade (”PAPPA!!!!!”).

Och ja: googlade slutet.

För ”I’m Thinking of Ending Things”, av överreklamerade virrpannan Charlie Kaufman, är – ju – onödigt skruvad, riktningslös och snömosig.

Visst, mest slevsläng (!) ska väl författaren Iain Reid, som ligger bakom den litterära förlagan, ha.

Men det här är fa-an rent ut sagt JOBBIG filmmateria att tackla/inmundiga.

Det efter en första halvtimme som TYP är svinbra. Där vi (tätt) följer en ung kvinna (Jessie Buckley) och hennes, av pubertalt svårmod hårt präglade, monologer när hon sitter där i bilen (shotgun!), på färd genom ett snöigt och olycksbådande Amerikatt, tillsammans med märklige pojkvännen (Jesse Plemmons).

Det är suggestivt (på ett bra sätt) och fortfarande nyktert där vi ändå kan _förlita_ oss på Buckleys karaktär.

Men nej.

Detta var piss och allting kantrar.

Bad Joe is back ja ja ja!!!!

Joakim