Iron Man 2

7

Det här var ju ändå en goder liten överrask (shoutout till Pia Modin-Arbman anno TYP 1995)!

Jag uppfattade ”Iron Man 2”, när jag först såg den, som en rätt kul historia. En oinspirerad uppföljare, för all del, men likväl habil.

Sen kom pissregnet från kritiker och fans. Och jag, erkänner jag motvilligt, drogs med i den konsensus som uppstod. Vissa hävdade rentav att den var svagare än ”The Incredible Hulk”. Så långt gick jag inte riktigt. Men jag ville aldrig se om den. På den nivån var det.

Tacka himlarna för Torsdagsrullen, då, för annars hade jag inte sett den här härliga matinén igen.

När vi nu ser den ihop myser vi ikapp åt alla miljöer (Monaco!), alla lattiga techprylar, alla kvicka replikskiften, den inneboende humorn.

Visst blir den fånig ibland.

Visst är narrativet rätt tunt och obetydligt.

Men produktionskvalitén är så hög, fnissen så många och skådespeleriet så bra-till-fantastiskt (med Downey Jr. på topp som vanligt) att det sammanfattningsvist blir en BRA rulle.

Varken mer eller mindre.

Petter

6

Såja.

Munlädret i plåt är tillbaka.

Och visst står det bättre till nu, i MCU-land, efter den solkigt depressiva sörja som ”The Incredible Hulk” ändå är/var.

Tony Stark (Robert Downey Jr.) har _precis_ avslöjat att han är Iron Man på en välbevakad presskonfa (ni minns ettan, ja?).

Den ryske fysikern Ivan Vanko (Mickey Rourke) följer alltsammans på någon dassig typ Reddit-stream och får vatten på sin kvarn.

Han vill ju också skapa en dräkt och/men förstöra typ allt i sin väg för att bli störst, bäst och – ja – starkast.

Så.

Dags för vår puerile techplåtis att dra på sig metallskruden och rädda världen igen?

Visst e de så.

Men det finns ett problem.

Det glödande vattenkokarkärlet mellan Tonys tits (!) håller honom inte bara vid liv. Den dödar honom även sakta.
”Iron Man 2” (återigen med regi av Jon Favreau) överraskar mig.

Den är än mer fartfylld än föregångaren, betydligt mer splittrad (mest på ett bra sätt) och spänner sig lite hårdare och lite längre.

Mer av mycket.

Fortsatt fint smörjd dialog och så.

Visst saknas ljuvlige pondusbjässen Iron Monger (Jeff Bridges) som (tyvärr – va?) pulvriserades av Tony i ettan.

Men en ruggsliten och koppärrig Rourke gnuggar på bra och gör verkligen sina löpmeter som ingenjörsskurken Vanko. Bra onding ju.

Visst slår det över ibland.

Och nog börjar vi (jag?) semi-störa oss på en adrenalinknarkande och infantil Tony Stark som är lite too much typ hela tiden.

Men: som håll käften NU å sitt ner DÅ-rulle har den tillräckligt med underhållningskapital för att ge oss en OK+ stund i sketsöfforna våra.

Inte riktigt samma höjder och plankträff som i den första filmen om plåtis.

Men den skuggar tätt där bakom, visst är det så.

Joakim