JAHAJA! Johnny Knoxville goes solo.
Eller ja. Har ju gjort annat än Jackass tidigare.
Lite TWISTED roller här och där.
Inte så mycket att bita i.
Bättre kan du, Philip John Clapp! (Vad fan? *Wikipedia-överraskad*)
Men den stora behållningen i ”Bad Grandpa” är just Knoxvilles överraskande skådespeleri.
Gamling har han ju spelat förut. Flera gånger. Framförallt i ”Jackass” alla olika iterationer.
”Bad Grandpa” är något slags fortsättning på det där. Men där de tidigare versionerna av ”gamlingar som gör och säger galna saker” (min kanske främsta hatgenre inom komedi) bara varit påfrestande tråkiga, får den här filmen ett oväntat (om än pölgrunt) djup.
Det är väl något med min blödighet inför utsatta barn.
Hur lilla Billy anknyter mer och mer till Knoxvilles buttra men ofta välmenande gubbe.
Den lösa handlingen Knoxville, Spike Jonze och Jeff Tremaine snabbt knutit runt alla stunts, bajsfniss och pinsamma konfrontationer berör någonstans. Värmen Knoxville ger sin karaktär går i ett fåtal scener rakt igenom skärmen och in i mig.
Och alla fniss då? Jo, man skrattar skitmycket då och då.
Sängen. Öj öj öj.
Men jag saknar ändå GÄNGET. Nu är det inte så att jag någonsin älskat Jackass, men en otrolig humor har ibland skapats i deras allra mest spektakulära sammandrabbningar.
När Knoxville och pojken Billy är de enda utöver oss i publiken som är IN ON THE JOKE tappar det lätt den tappa hakan-faktor som Jackass tidigare frammanat.
Habilt till en skål poppe, dock! *tuggar på*
Tänk vad ”Jackass” formade en back in the days.
Minns så tydligt när man SÖG NER dunderdassiga MTV-rippar (.MPG!) via någon glidig hubb på typ Limewire eller Kazaa.
Och så gick man själv ut i skogen med Video8-kamera och rultade fram och FÖRSÖKTE att vara Steve-O eller Pontius eller Dunn. Stunts var ju grejen då.
I ”Jackass Presents: Bad Grandpa” är det mesta av slapstick borthyvlat.
Men kärnan är densamma.
Irving Zisman (Johnny Knoxville) pushar nittio och är en skrotig friherre med smak för tutingar och fruntimmer. Han har precis förlorat frugan. Dottern ska in på kåken. Och barnbarnet Billy måste tas hand om.
Så.
Typ där har vi ploten.
”Bad Grandpa” är förvisso det första ”Jackass”-gänget gör som åtminstone närmar sig spelfilm. Det finns en handling, en storyline. Men det är mest för att lappa ihop alla hidden camera-bus som gubbstruten Zisman hittar på längs med vägen.
Han försöker att buda iväg Billy på postcentralen, mosas sönder av en säng med glapp i kontakten, snattar brödlimpor på bensinmacken och super ner sig totalt på en strippbar (hängpungen i DEN scenen!).
Knoxville är begränsad.
Men det som saknas i djup kompenseras med tajming.
Han är ju en rolig rackare. Och som vulgäre Zisman får han duktig med skruv på alla bisarra åthävor.
Med krumma ben och en hink oldiesmink i fejset bilar han Amerikatt fram i någon sorts inverterad, överdelirisk rumspringen. Han vill kröka och ligga. Helst samtidigt. Och Billy ska med.
”Bad Grandpa” har sina stunder.
Så är det ju.
Men när jackassarnas piece de resistance alltid funnit sin kokpunkt i de dråpliga, rappa och lowbrowsnärtiga DON’T TRY THIS AT HOME-galenskaperna undrar man ibland varför de inte bara gjorde ”Jackass 4” i stället.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
