Nostalgi part TWO!!! Fast nä, den här är inte särskilt nostalgisk för mig, kommer jag på. Såg kanske halva filmen runt 1997 nån gång då mina föräldrar prövade på TV1000.
”Christmas Classics på TV1000 varje dag i december!”. Ungefär.
Men ÄR det en classic?
Nej, det är en rätt vansinnig berättelse som spelar hårt på julens allra mest kapitalistiska sida.
Gå hem, Karl-Bertil Jonsson, du har inget här att göra!
Samtidigt är det i viss mån en befrielse att den så oförblommerat fokuserar på konsumtionen. Den förnekar den inte. Vrider snarare upp den på max, låter vuxna människor glömma sitt eget och sina barns värde som levande varelser till förmån för en plastgubbe.
Man kanske kan kalla det satir?
Samtidigt kommer på slutet bara en halvmesyr till upplösning som försöker banka in en förvirrad poäng.
Arnolds son, som konstant söker bekräftelse från sin frånvarande arbetsnarkoman till far, inser till slut att det nog aldrig var plastgubben han ville ha, utan kött- och blod-gubben. Mänsklig värme. Men Arnold? Han står bara och flinar, trygg i förvissningen om att han fortsatt kan jobba ca 10% på omsorgen av sitt barn och det kommer fortfarande GÅ VÄGEN.
Det är sorgligt.
Och inte särskilt roligt.
God jul på er!
I skarven mellan LEGO-klossar och pubes. Det var väl någonstans där man såg “Jingle All The Way” (“Klappjakten” på svenska) för första gången.
Och den har ju etsat sig kvar i en, skumt nog. Små minnesbilder i fraktioner.
Ramverk: lutherske madrassförsäljaren Howard Langston (Schwarzenegger) jöbbar häcken av sig, dag efter dag, och har förbisett sin familj TOTALT! För att slamsuga samvetet rent bestämmer han sig för att ge den perfekta julklappen till sin son (= det enda han önskar sig). En snabb actionfigur (Turbo Man!).
Problemet?
Ett: det är julafton.
Två: alla turbodockor har sålt slut.
LET THE CHASE BEGIN!!!!!!!
“Jingle All The Way” är DEFINITIVT inte den vassaste av komedier. Sensmoralen är knäpp, det mesta är flippat och söndervridet.
Men den är ju samtidigt KUL på sina håll. Som när Arnold spänner ut sitt muskeltäta galonfejs (se bild ovan för referenspunkt) och skriker PUT THAT COOKIE DOWN och GAAAAAHHHHH!
Och den här muntra, pajiga tonen som andas JUL och FÖRVÄNTNINGAR och KNAS!
Det är fart och fläkt och rallarsvingar (Arnold knockar tomtar OCH en ren!) och ett pastellglatt 90-tal som man TYP saknar minst en gång per dag (nostalgifaktor, check!).
Vansinnigt är det. Och allt spiller ju till slut över. Det blir en kakafoni av galna ting. Det finns inte en tillstymmelse av realism eller NATUR i varken aktioner eller relationer karaktärerna emellan.
Visst. Det behövs ju INTE ALLS ibland.
Men här blir det bara för mycket av allt (full throttle!) och för lite av det andra (andningspauser).
Bara plast.
Kaos.
Och GAAAAAAAHHHHH!!!!!!!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
