Johnny Mnemonic

4

Jaaaaa …

Den har väl ändå NÅT SLAGS CHARM?

Keanu Reeves var SKÅLLHET, här, 1995. Ett år efter “Speed”.

Så kom Robert Longo (huh?), som mest verkar ha gjort R.E.M.-projekt innan detta (tack, IMDB) och hade en rulle baserad på scifinestorn William “Neuromancer” Gibsons novell “Johnny Mnemonic” (1981). Gibson, superfuturist som skapade begreppet cyberspace och GENREN cyberpunk, skrev själv ett filmmanus baserat på sin novell.

Och sen kom alltså Robert Longo (who?) in i bilden.

Jag skyller allt på Robert Longo.

Och en beskärd del på Reeves (känns konstigt att kalla Keanu för bara sitt efternamn, han ÄR liksom inte bara “Reeves”?), för att vara rättvis. Men. Återkommer till det.

För manuset är ju inte dåligt. Det är ganska intressant. Det där med data som högsta valuta i THE FAR FUTURE och kurirer som reser runt med denna värdefulla data på hårddiskar (som t o m definieras i sån detalj att vi vet lagringskapacitet) som de har i huvudet. På många sätt görs denna kroppsmodifiering mer intressant än i The Matrix.

“Johnny Mnemonic”, hela konceptet, får mig att tänka på det GRAVT (!) emotsedda spelet “Cyberpunk 2077” – det är en bra grej.

Men Robert Longo (WTF??) gör liksom slarvsylta av det mesta. Det är murrigt, konstigt klippt, märkligt filmat. Bara allmänt förvirrande och frustrerande.

Och REEVES (!) spelar så jäää-ääävla dåligt!

Det kanske också kan skyllas på Robert Longo (????), på dålig regi. För Keanu har ju inte varit USEL i alla sina roller, direkt. Inte minst på senaste tiden.

Men. Ja. Jag sa ju att den har NÅT SLAGS CHARM. Så är det. Det är rätt kreativ kostym, intressanta scenografiska lösningar, FLIPPAD och för tiden rätt välgjorda 3D-animeringar. Och en underhållande, faktiskt imponerande närvarande Dolph Lundgren som den märkligt messianska skurkfiguren.

Men på det stora hela: meh.

Petter

3

Jag vet inte VAD jag ska säga.

”Johnny Mnemonic” är kufisk, farsartad och – trots ett förhållandevis högt tempo – märkbart lam och slö.

Antar att det är kult, det här.

Men ”JM”, med Keanu Reeves i titelrollen, brottas – ju – med stora problem filmen igenom.

Ett bekymmersamt och forcerat flängande med nyckfulla BDSM-figurer i ”Mad Max”-skrud, tokiga visualiseringar av giga-, tera- och floppmoppbytes som svischar förbi och PANIK STRESS ALERT där den enda egentliga konstanten är de bedrövliga skådespelarinsatserna.

Som typ ett en och en halv timme långt megadystopiskt avsnitt av ”Kenny Starfighter” på syra.

Den på förhand intressanta premissen (Johnny slavar som informationskurir – med ett chip i hjärnan – i en värld där data is king) slarvas så klart bort i allt virrvarr och dravel.

Bäst?

Dolph Lundgren (!) i rollen som den övervintrade och brutale neo-vikingen Street Preacher. Överraskar ju här, Dolph. Good Swede.

Keanu?

Rätt usel, va?

Tangerar NÄPPELIGEN systersonen Måns Mobergs (fotbollsspelare i Bergs IK och medarbetare på e-commercesuccén Skoterdelen, reds anm) minst sagt svajiga insats i kortfilmen ”Devastating Virus” från (typ) 2001.

Nä.

Bättre minuter har jag tillbringat framför ”65:an”, bro and sis.

Undvik!

Joakim