Såg ju den här på ryska, jag. Två ljudspår, med enbart TYP skillnad i tonfall ibland.
Supermärkligt?
Da.
Men fnissigt?
DA!
Saknar dock Channy T:s ärligt talat rätt melankoliska stämma. Tänker att den är ett uttryck för hans förmåga att gestalta en karaktär som liksom trivs i sin kropp. Som tar det för givet att: ja, just nu är jag en servil alien från underklassen och jag måste hålla tillbaka mina eventuella själviska känslor här, jag har ingen rätt.
På riktigt, det finns något lite starkt i det.
Han är fan ALLTID bra!
The Channy love is strong with us.
Och ”Jupiter Ascending”, då?
Wachowski-syskonens nya kreativa kollaps, tänker en kanske i början.
När det är märkliga muckliga dinos klädda i Bebop & Rocksteady-paltor som munhuggs lite med deras boss, en Eddie Redmayne som ser ut att TYP ha sprejats med botox utanpå skinnet i stället för under. Och som han spelar över, ”Rödbetan”! Aj aj. No subtle Channy T work here, blimey.
Filmen har en del som talar emot den.
DET tillstår vi.
ABSOLUT.
Men: rätt kul (as in: bra humor)? Underhållande? Pirriga actionscener? Sköna ”svävarboots” som tolvåringen i en börjar SPRITTA inför?
Svaret på alla dessa frågor är: JA!
Vi kommer en bit på det.
Ni är okej, Wachowskis!
Ni är OKEJ!
Det är intressant, det här, med regissörer och deras kulvertar. Hur lätt det måste vara att gå vilse i dem.
Sedan ”The Matrix” har The Wachowskis (lovely Andy and Lana) väl mest snickrat skumt skrot.
Jag menar.
”Cloud Atlas”.
På riktigt nu.
Vad VAR det?
I ”Jupiter Ascending” är inte spåren, hoppen och märkligheterna lika många. Och därför är den även bra mycket bättre. Det finns som en subtil pondus i hantverket här.
Även Big Channy T (som spelar märkmahybriden [varg och människa, look at the ears!] Caine Wise) tar det här på allvar. Trots att han ser ut som en bakfull, tunnhårig alv som gått på burgardiet i ett halvår.
Och Mila Kunis HAR ju något! Hon slår fint på sina strängar som luttrade städerskan Jupiter Jones (DET namnet!).
Det finns en originalitet, en charmant spänst och ett omfångsrikt anspråk där The Wachowskis verkligen SKITER i om saker och ting blir för stora eller för snabba.
Men det blir luckor.
Tokig icke-logik.
Typexempel: Jupiter (Mila Kunis) får DUNDERPANIK av en svärm med bin för att i nästa scen (tio sekunder senare) fnittra, gulla och TYP skeda dem.
Hallå, Andy!
Hallå, Lana!
Det GÅR ju inte!
”Jupiter Ascending” en välsmord krutlåda, på det stora hela a visually STUNNING experience, men den lämnar samtidigt en halvfrän eftersmak.
Mellan varje hårresande farkostjakt och löddrig slagsmålsscen göms det rätt så pinsamma hål och konstigheter som bryter något av det viktigaste: stringens och förtroende.
Det kanske gick för fort fram där i tunnlarna.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
