Killer Joe

2

Jag mår dåligt.

Den sista kvarten av “Killer Joe” är något av det vidrigaste, våldsammaste, mest kvinnoförnedrande jag någonsin har sett.

Matthew McConaugheys karaktär Killer Joe utövar makt på ett sätt som skakar om mig.

Fram till den punkten har filmen plaskat runt i sin egen misär, försökt skildra dekadens och kriminalitet med ett skenbart djup.

Det ÄR snyggt gjort. Bra foto. Stabila insatser av en överraskande blandning av skådespelare.

Men manuset får hela maskineriet att hosta och hacka. Dels i sin allmänna LUDDIGHET (vad ÄR intrigen?) men framförallt i hur illa skrivet det ibland är. Vissa repliker som bara är… puckade.

Och allestädes närvarande: denna misogyni. Sättet som de få kvinnliga karaktärerna används. Mördas. Utnyttjas.

Så mycket grafiskt våld.

För vad?

Vad tar vi med oss?

Att män har en makt medelst våld över kvinnor och att hotet om att utöva den ligger tung och konstant över samhället?

Nu tvivlar jag på att regissör Friedkin eller manusförfattare Letts hade några sådana ambitioner med sin berättelse. De tänkte kanske: här kommer en MÖRK berättelse från SÖDERN! FAN vad vi ska skaka om folk!

Några andra insikter?

Nope.

Och det är det som är så provocerande.

Petter

2

Typ tjugo minuter in stövlar han fram med tungan i backen och en duktig mooseknuckle som retar gylfen.

McConaughey pre-Rust.

En udda fågel. Fladdrig, svävande och kort i ton. Texas-jeans på. Mentalt GRÄDDIG och abstrakt.

Just så.

Rust innan Rust.

Men likheterna stannar väl där.

I “Killer Joe” är McConaughey hillbillysnuten Joe. En korrupt figur som håvar in bonusflis genom att bedra sitt eget yrke och mörda folk för typ tjugo lakan per släckning.

Trasige Chris (Emile Hirsch) har fått nys om allt. Han har skulder, massiva, och ser ingen annan utväg än att ta kål på sin egen morsa för att roffa åt sig livförsäkringsslantarna. So why not give creepy bro Joe a call?

Det finns en förhoppning där i början, liksom när Matthews cyniskt isiga PSYCHO till karaktär sakta vecklar ut sig till ett sargat monster, men det dör kort därpå.

Fan.

Det här var en plågsam rullejäkel.

“Killer Joe” är märklig, omotiverad våldsam och förnedrande och har svårt att hitta sin klangbotten.

Haden Church (som är helt sagolik i “Sideways”)?

Helt under isen här.

Hirsch?

Äh. Back to the wild, please.

Temple?

Nä.

Den blir alldeles för dysfunktionell, filmen sedd som produkt, och hela killer noir-nischen tappar andan när typ allt havererar. Gång på gång.

Det finns varken tråd, logik eller känsla. Ingenting förklaras. Det bara händer. Och smetas ut.

Hövva, hörreni.

Hövva!

Regissör Friedkin (som stod bakom “Exorcisten” [!] back in the days) har inte ställt sig bakom kameran sedan “Killer Joe” nådde hyllorna.

Inte så konstigt, kanske.

För här stinker det av skrot.

Joakim