Light of My Life

7

Nerven blir så mycket mer påtaglig när den föregås av ett konstant men darrande lugn.

Vi följer pappan och dottern Rag i deras lunkande postapokalyptiska vardag. De sätter upp och demonterar tält. Spyr i en hink de sen sköljer ur. Hänger upp kläder på tork. Lunkar vidare och har typ hemmaskola i skogen.

Men de är konstant på sin vakt. Det är bokstavligt talat var man för sig själv.

Bara detta: Ingen får veta att Rag är en flicka. Det är så kusligt i sig.

Sättet pappan och Rags relation skildras och fördjupas under filmens gång är verkligen vackert på ett veritabelt humanistiskt sätt. De har ett band som bara en förälder och dens barn kan ha. Det går rakt igenom rutan.

Så när våldet väl slår till känns det som att se någon man känner bli utsatt. Det är som The Last of Us Part II, nästan lika smärtsamt att bevittna.

Allt som allt: drabbande, vackert men Casey Affleck hade kanske kunnat gå en extra mil för att verkligen göra detta till en omistlig berättelse.

Petter

7

Ni minns (väl) ”The Road”.

Har vi recenserat den?

*kollar*

Ja! Guldrulle ju!

En fårig, beslutsam Viggo Mortenson som kuskade rundor (!) tillsammans med sin son (?) i en postapokalyptisk värld full av gråa moln, lera och galna kannibaler. Där scenen i källaren, när Viggo änt-e-ligen får smutta whiskey, är bland det starkaste jag (vi?) sett.

”Light of My Life”, av och med Casey Affleck, slingrar sig runt oss på samma sätt och är ju – typ – samma story mot snarlik fond. En hommage, eller flört, om vi ska vara snälla. Ripoff, om vi är på dumhumör.

Det är dämpat och lakoniskt AF med en malande puls och en molande nerv som trycker på ömma punkter mest hela tiden. Inget megajabbande med växelspaken och cineastiska hårnålskurvar. Det puttrar i stället på – då.

Tystnaden får plats. Och rent visuellt är ”Light of My Life”, som utspelar sig i efterdyningarna av en pandemi som wipat (!) bort ALLA kvinnor, enastående vacker.

Knastrande morgonvyer i skogarna där smaken av dagg (heter det så?) lägger sig på tunglimporna våra. Tung, tung snö (”The Last of Us”???”. Vidder och VOLYM som står i bjärt kontrast till det lugubra tomrum i vilket farsan (Affleck) och dottern Rag (Anna Pniowsky) försöker att finna lugn och ro och, ja, en framtid.

Not a masterpiece.

Men rätt så gripande skit, ändå.

Värd glutten.

Joakim