Jag drömmer ju om San Francisco.
Har varit där en gång.
Fick homofobi slängd mot mig och mina vänner för att vi – TYP – hade för korta shorts. Ett par män som körde förbi oss och skrek.
Joakim minns.
Vi fick låna positionen av förtryckt för bara några sekunder.
Tänker IBLAND på det när jag ser ”Looking”. Men inte så ofta.
För det handlar ju inte, som ofta är fallet, om mig.
Det handlar verkligen om deras San Francisco, deras liv, deras smärta och glädje, svettiga kvällar och grava fuckups.
Dom, Patrick och Augustín.
Tre vänner som … jag ska inte säga ”råkar vara bögar” som om det inte har någon bäring för handlingen, som om det inte ofta hamnar i förgrunden. Men det handlar om allt mellan himmel och jord när man är en person mellan 20 och 40 som försöker finna sin väg.
Tonträffen är helt fenomenal.
Manusen är så gedigna, antingen kommer de helt spontant eller jobbas på i månader.
För det känns så naturligt och mänskligt. Mycket handlar förstås om skådespeleri också.
Den här filmen är den beklagliga avslutningen på en fantastisk TV-serie.
Och i mångt och mycket är det ju bara ett avsnitt på 80 minuter.
Men det spelar ingen större roll.
Jag blir lika djupt berörd som alltid.
Ett finare avslut kunde vi knappast önska oss.
”Looking” är typ min favoritserie.
Halvtimmeslånga dramabullar med duktigt BIT som vände upp och ner på det mesta för mig. Om vännerna Patrick och Agustín och Dom. Om San Francisco. Om att vara gay. Working with tech and apps. Och om det här med livet, ni vet, och hur saker och ting som odlas mellan människor (och i individen) verkligen kan excellera skeenden eller trasa sönder dem.
Den öppnade sakta upp valv inom mig, den där serien. Breddade vyerna, stöpte mig mer öppen. Jag kände mig som ett flugpapper i soffan. Drog till mig ALLT! Jag levde som parallellt tillsammans med barberaren Richie och alla andra där i San Fran.
”Looking – The Movie” är tänkt att ”runda av” serien (HBO lade ner bara efter andra sässen = BIG SAD SMILEY) och CONCLUDA det som låg öppet där efter slutavsnittet.
Och visst verkar den lika läkande och omplåstrande som serieditot. Jag mår SÅ bra av att se varenda scen, även om väldigt mycket gör ganska så ont.
Som när förvirrade och velige Patrick (Jonathan Groff) konfronterar sina fotspår i ett SPÄNT möte med bredaxlade ex-lovern och jQuery-hunken Kevin (Russel Tovey). Ett enkelt bord, typ på en diner, där sanningar skeppas från trut till öra.
Usch.
Det är som slag flyger mot en och man försöker att fäkta bort allt för att typ hjärnan vill skydda sig mot det svåra. *nej nej nej*
Det är vackert spelat drama med ett persongalleri som är lika spänstigt som djupt. Där subtila nypor (blickar på dansgolvet, bakisuppvaknanden, kallprat efter ett furöst assfuck i en ”utanför tullarna”-lägga) får så fin utväxling och hänger sig kvar som hurringar (heter det så, insekternas ”fiskkroksgaddar”?).
Och: Dom (Murray Bartlett). Så förtjust i karln. Hans omhuldande aura; visheten som så SÄKERT levereras i – typexempel – samtal på en bakgata dagen efter en fest.
Alla borde se ”Looking”. Både serien och filmen.
För jag tror på riktigt att den påverkar oss.
Det känns som man tar sig ut från sig själv en stund och kommer tillbaka som någonting bättre än det som fanns innan.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
