Fan.
Så trist.
Vad hände, Channing?
Och kanske framförallt: hur är läget, Stephen Soderberg?
Har ju ändå gjort TYP åtta filmer som är minst 8/10. Inklusive “Magic Mike”, då.
Nu: regisserar en kalkon.
Nej okej.
Så hård ska jag inte vara.
Åtminstone inte innan jag klargör: det finns ett par otroliga scener i den här filmen. Dansscener, ska jag förtydliga.
Den typ unika regndansen mot slutet. Wow.
Och – förstås – Mikes storslagna återkomst till dansen i filmens inledning. Kåtaste jag sett på film sen … ja, jag minns fan inte.
Men kort efter det där torrjucket mot Salma Hayeks oförklarligt (TROR ändå inte hon opererat sig så mycket, kalla mig naiv!) unga kropp går det snabbt utför.
Jag och Joe börjar ju oja oss lite i chatten, här.
“Fan, rätt dålig dialog?”
“Salma är sådär?”
Och så vidare.
Det största problemet är väl manuset. Tydligen skrivet av en Reid Carolin, som verkar ha varit något slags högra hand till Channing Tatum under det senaste decenniet. Men – viktigt tror jag – framförallt som producent. Inte skrivit så mycket. Känns som processen bakom “MMLD” var TYP (C är Channing, R är Reid):
C: “Fan, Steven har gett grönt ljus för att regissera en ny MM!! Men det behöver göras inom fem månader. Hade du något utkast från nån av dem som skrev ettan eller tvåan??”
R: “Oh fuck!! Vänta ska se … eh heh … jaaa, jag har något här …”
C (pumpad och inte så noggrann): “Gött, maila över det till Steven!”
Sen skrev Reid den här skiten på typ en vecka.
Det håller liksom inte SAMMAN.
Den hemska dottern.
Salma Hayeks dåliga-till-mediokra skådespeleri.
De FÅNIGA fabricerade hindren som staplas upp för att skapa något slags spänning.
Filmen vaknar aldrig till, har noll libido.
Och det är väl om något den ultimata dödsstöten för en film som heter “Magic Mike’s Last Dance”.
Väldigt tråkigt att se, eftersom vi TYP älskat både ettan och tvåan.
Rest in peace, Magic Mike. 3
Äh.
WTF-esque feeling over here.
Hjärtat har – ju – alltid bultat lite extra för bro Channing. Ända sedan ”A Guide to Recognizing Your Saints” NITADE oss (blev en dubbeltia, reds anm) och Jump Street-rullarna stövlade in med ofattbar funny komik (”my name is Jeff”) VILL vi SÅ HÅRT att det ska gå bra för vår Channy.
Synd då att det mesta varit skit sedan dess.
”The Son of No One” (4/10) och ”Magic Mike XXL” (5/10) för att nämna två av bottenskrapen.
Och inte är ”Magic Mike’s Last Dance” något revanschdrivet segertåg. Tvärtom.
Steven Soderbergh (regi) serverar en rätt identitetslös sörja där vi försöker sympatisera med en livstrött Mike (Tatum) som reser sig ur spillrorna (personlig konkurs, typ) en SISTA gång.
Efter att ha förfört förmögna änkan Max (Salma Hayek) med ett (för all del) ekvilibristiskt torrknull går Micke nämligen med på att, för 600 000 spänn-ish, sätta upp en dansföreställning i London.
Could be a fun watch, yes?
Absolut, på papperet – då.
För i stället rullas två timmar seeeegdraget käbbeldrama ut framför ögonen våra. Max och Mike bråkar, försonas, juckar, skriker, pratar ut, hatar varandra, älskar varandra och vips står vi inför en premiär.
Men: jag känner typ NADA inför det.
INGENTING av substans har byggts upp inom mig.
Det saknas kemi mellan Chan och (den svaga) Hayek, vi tvingas uthärda filmhistoriens TYP vidrigaste narrativa voiceover som KVIDER av post-pubertalt snömos och det enda vi får se av det forne kunggänget (med vrålhete Big Dick Richie – spelad av Joe Manganiello i spetsen) är i ett skakigt, anakronistiskt Zoom-möte med svindlande pissig lina. Laggar overkligt mycket, ju.
Nej, den här gav inte mycket.
Tråkigt avsked.
Take care, Mikey.