Mandy

4

Snacket har ju GÅTT om något slags comeback för Nicolas.

Att han har gått ”full Cage” i den här rullen. Omfamnat sina mest flippade nycker som skådis.

De djuriska lätena. Det där hyenagrinet. Det ryckiga kroppspråket.

Du har nog sett något av det om du har sett en av hans filmer.

Och visst är han PÅ HUGGET, här. Skänker framförallt vissa av actionscenerna en magnetisk intensitet som gör att jag inte kan sluta titta.

Trots att filmen i stort, tja … suger.

Det är som att den inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara en pretentiös, skenbart djup ”filosofithriller” i stil med ”The Killing of a Sacred Deer” eller en KÖTTIG skit-i-allt-skräckis som, säg, ”Bad Taste”.

Det känns i slutändan rätt meningslöst, alltihop.

När skådespelarna dessutom lämnar mycket övrigt att önska (den där jävla Jeremiah!) finns få ljuspunkter här.

Det skulle väl vara vissa av de där actionscenerna, då. De har ändå en kittlande skitig koreografi.

Och Cage har en bannemig VACKER, glänsande yxa som han, något oväntat, SMIDER precis innan filmens sista akt.

Annars: NJAE. Två bortslösade timmar.

Petter

6

Mmm.

Loco Nic.

Som år efter år sajnar (!) upp för någon rysligt eljest skit för att över huvud taget kunna betala räkningarna.

Cage har ”PayPal-slösat” bort _typ_ en miljard eller två de senaste åren. Köpt nära nog ett tjog med lyxkåkar (dubbla slott i Europa!), två öar (!), budat flera millar på ett dinosauriekranium (!!) och byggt upp en uppnosig ”husdjursflotta” bestående av en haj, en krokodil, en bläckfisk och två albinoormar (!!!).

Det finns liksom inget utrymme för något underbetalt, fordrande och Oscar-värdigt coming-of-age-drama. Degen SKA in.

”Mandy” i en mening?

Well.

Dystopisk och skarp sektrysare med HIMMELSKT soundtrack av framlidne islänningen Jóhann Jóhannsson (RIP, mate) goes högljudd typ orchsplatter där en hemmasmidd (?) CS Lewis-yxa agerar huvudroll när Nic ska fäkta till sig sin hämnd.

För den består verkligen av två halvlekar, italienske Panos Cosmatos (regi) egensinniga … ja … actionthriller?

Den kränger AF där vid halvtid och går från typ briljant och SKRÄMMANDE artyhorror till slappt och korkat blodbad.

Första timmen sitter jag med stresseksem och en plågsam (!) rädsla. Huden krusar sig – ju – bara av se hålögda rockern Mandy (Andrea Riseborough) stirra in i linsen medan Jóhannssons bestämda muller får det att ila i mig. Magisk tonträff.

Andra timmen?

Äh.

Bullrig, fladdrig och full av trötta gimmicks.

Kika fram till det att Nic (endast iklädd oldlacesolkiga Olle Arbman-briefs och tigertröja) halsar vodkan på toaletten.

Sedan kan du gott stänga av.

Joakim