Fan då.
Karin varnade mig ju, när jag frågade om hon hade sett den här.
”Ja … men jag minns den inte som så kul. Och han är ju inte så sympatisk, han Ben Stiller …”
Right you are, oh wise Karen.
Jag känner ju det efter EN minut: jag har svårt att HÅLLA på protagonisten här.
Robert De Niro gör ju RÄTT i att vara misstänksam mot den där osympatiske jäveln. Hur mycket han än ska framställas som schyssta killen som getts en dålig hand i ”impa på svärföräldrarna”-gejmet.
Ett stort problem är ju också just det: det är inte en särskilt rolig film. Skrattar fan inte högt EN gång! Inte ens en liten uppsnabbad utandning får den mig att ge. Inget ”heh”.
Och där pyser det hela samman på ett långsamt och sorgligt sätt.
Rätt meningslös rulle, I’m afraid.
Ska lyssna på fästmön min (ännu) oftare.
Yeah.
The wisdom of Karin.
We will listen to you next time.
Känns som ”Meet the Parents” (aka ”Släkten är värst” på svedese), om sjuksköterskan Greg (Stiller) som under en helg går i social duell med hårde, misstänksamme svärpappan Jack (De Nito), var en sådan där ”aXXo-hypad” film back in the day.
Typ visades rätt ofta i Dabvid Johanssons lägenhet på Körfältet?
You know the drill.
00-talsrullar som satte AVTRYCK i leden, va.
Men det här är första gången jag ser den.
Och: nä.
”Meet the Parents” är en förhållandesvis fesljummen historia. Långsam, tyst (spelas ens någon låt under filmens gång?) och malande. Inget BANG, inget TEMPO, inget som NYPER till.
Finns ett funny moment: ”I have nipples, Greg, could you milk me?”. Och en PIGG och GYMNASTISK (!) De Niro är ju rätt sevärd i sin barske CIA-roll.
Men in totale: blä.